♥

  ♥

Jag älskar dig söta mamma, som alltid tar hand om mig. Vad det än är.

För några dagar sen så valde Patrik Sjöberg att berätta om övergreppen hans dåvarande tränare (och så småningom även hans styvfar) Viljo Nousiainen begått på honom. Viljo har tränat 500 barn, och hur många kan han ha skadat? 

Patrik Sjöberg har precis släppt sin nya bok "Det du inte såg" och har i boken och även i tv valt att berätta sina minnen och upplevelser.

Tänk att leva med detta, utan att få/våga berätta något. Patrik är en vuxen man nu, och har aldrig pratat om sina upplevelser när han var ung. 

Det är starkt gjort, men lär också vara psykiskt krävande. 

Viljo är död, han kommer aldrig kunna straffas för det han gjort, vilket är synd. Men nu får iallafall människor veta vad han var för man, vad han gjorde. 

Det är skandal att människor med dessa hemska begär, ska få jobba med barn och ungdomar. Jag står helt klart bakom att man ska kolla upp människan som söker sig till dessa jobb, för vad är mest värt - att en sjuk människa som får jobb eller att man kanske skadar flera barns liv, föralltid?

Nu har det satts igång en diskussion, även om det handlar om hemskheter, så är det bra. Barn och ungdomar som varit med om samma sak vet att de inte är ensamma, en sån macho man som Patrik Sjöberg, en kaxig jävel - att någon som han blivit utsatt för detta gör nog mycket. "Hans historia är inte unik. Det unika är att han berättar."

Alla bör tacka Patrik Sjöbergs mod och att han vågar berätta. Han har hjälpt sig själv, visat att det finns även fast du är en stor stjärna, visat barn och ungdomar att det inte är okej - även fast h*n är din tränare. Eller styvpappa. 

Det är aldrig, någonsin, okej att bli utsatt för psykiskt eller fysiskt våld, sexuellt eller ej.

Låt oss försöka, få ett stopp för detta. 

*

"När Patrik Sjöberg berättar att han utsatts för sexuella övergrepp som barn blir jag glad.

Inte för att han har utsatts för övergrepp. Ingen som har ­varit med om sexuella övergrepp ­önskar någon annan en ­liknande historia.

Det som gör mig glad är att en man som står för något så kraftfullt som att ha varit en av världens största idrottsmän pratar om övergreppen. Det är ett ­genombrott."

Jag blir tokig. 

Inte bra tokig. 

Tokig som i tokig. Tokig som i arg, som en arg/sur tant. Så känner jag mig.

Och varför är jag tokig?

Jo, det ska jag tala om för er: det stavas G R A N N E. 

Ojoj vad jag önskar att jag bodde någonstans där grannar var ett minne blott. Men ibland har man inte sån tur. 

Jag blir galen på han. Eller är det en han? Är det inte en döv kärring som bor vägg i vägg? Man börjar undra. Vilken tid det än är på dygnet: tven är på högsta volym, all the time! 

Jag har absolut ingen känsla för sånt här, jag blir bara så sjukt förbannad. Lite vett i skallen borde man väll ändå ha. 

Och det blir inte bättre att jag måste få mina timmars sömn så jag kan jobba vaken natt i 10 timmar. 

Må din tv avlida. Din tjockis.

På något konstigt vis, även fast jag tar bort det här inlägget, den här bloggen någongång, så kommer det ändå alltid finnas kvar. Allt jag skrivit, allt jag lagt ut - texter, videos, bilder.

Men det är inte bara bloggen, det är ju alla andra sidor jag har, bdb (även fast jag lagt ner det, fast har kvar sidan), facebook statusar och allt jag någonsin lagt energi åt på internet. 

Det är en skrämmande tanke när jag tänker på det. 

Jag tänkte inte likadant som jag gör nu, som när jag var 14 år, hatade allt och alla, hade pushup och för mycket brunkräm. Jag kunde inte formulera mig i ord, det blev mest ordbajs. Och det ska föralltid finnas kvar?! Jippi..

Men det är inte det som är mest skrämmande. Man skriver allt man gör, på statusar, skickar in bilder, alla vet vad man gör och ska göra senare. Om man är hemma eller bortrest. Om man är glad eller ledsen, sur eller arg. 

Och varför väljer vi då att skriva sådant? Är vi så intressanta att vi måste skriva allt det, eller tror vi bara att vi är så intressanta? 

Och varför skriver jag som jag gör, är det för uppmärksamhet, att veta att någon är intresserad av att läsa och gillar det jag skriver..?

Att börja tänka att människor vet vad man gör, det är en creepykänsla. 

Och varför skriver jag just om det här?

Jo, det ska jag tala om för er mina vänner; det är pga ett Criminal Minds avsnitt "The Internet Is Forever".

Det handlar om en kille som blir vän med olika tjejer på facebook, och även följer deras twitter. Lär sig allt om dom, tar sig in i deras hem, sätter upp kameror, dödar dom och sänder det live på internet.

Jag vet, det är väldigt brutalt. Men så har man den där känslan, av att det kan faktiskt hända. Man blir toknojjig och funderar på att skita i inernet helt och hållet. Men riktigt så funkar det ju inte.. Trots allt.

Men man ska alltid vara försiktig. Var det ni med. Is Forever"

Jag brukar kolla på kvinnor i fängelse på tv4 fakta. Det är intressant att få se hur de lever, vad det gjort och hur de försöker sona för sina brott.

Ofta har dessa kvinnor ett eller flera barn där ute, som oftast blivit omhändertagna av socialen.

Mer än ofta tänker jag: men hur faan kan man göra något sådant mot sitt barn?! Hur kan man välja droger eller göra något kriminellt, åka i finkan och sedan bara lämna sina barn. Hur kan det på något sätt vara viktigare än det barn man skapat?

Det är klart att många tänker precis som mig, det är en vanlig, spontan reaktion när man kollar på sånna här program.

Men så slog det mig: jag tänker absolut inte likadant om män.

När jag ser dom i fängelser, eller program om där de drogar, då tänker jag inte likadant. Då är det ofta; hoppas barnet har en mamma som tar hand om denne.

Jag blir inte arg och frustrerad. För det är normalt att det bara egentligen handlar om mamman, det är mamman som ska ge mest kärlek och omsorg, det är mamman som sviker om denne åker in i fängelset. Inte mannen. Mannen kan göra allt möjligt dumt men ändå slippa undan alla glåpord om att han svikit sitt barn på utsidan.

Varför behandlar man inte mannen likadant, när de kan handla om samma situation?

Är det bara jag som tänker såhär, eller är det vanligt?

Något annat som slog mig var när jag kollade på Efterlyst (16/3), då tog de upp fallet om barnporr, då det var ett helt gäng kvinnor som var med. Det var mammor, systrar och morföräldrar. Hur kunde de göra något sådant?!

Att göra ett sådant avskyvärt brott, ja, då spelar det ingen roll om det är en man eller en kvinna (i mina ögon). Men det är nog undangömt rätt rejält, klart kvinnor kan göra samma brott som män.

Men är det mer socialt accepterat i samhället att det oftast är män som gör dessa brott? Att det är män vi läser om i tidningarna? Att det är män som hoppar på oskyldiga barn.

Är det fördomar mot kvinnor och män?

Har jag blivit inlärd att tänka såhär, bli såhär arg, att förundras över hur kvinnor kan vara involverade i pedofilbrott?

Eller är det samhället överlag's tankar, som får en att tänka på detta vis?

Man kan tänka, undra, fundera.

För just när det gäller brott, straff, att lämna sina barn, att göra ett barn illa, ja då tycker jag inte att det ska vara någon skillnad.

Det 'största' inom internet, musik och på facebook just nu är att Spotify ska begränsa gratistjänsten - man ska bara kunna lyssna på musiken 10 timmar/månad samt bara kunna lyssna på en låt 5 gånger. Om man inte vill ha det så, så får man betala 49 eller 99 kronor för att kunna lyssna som vanligt.

Det är "snåljåparna" mot de som vill betala. 

Och vilken kategori tillhör jag? 

Jag är en snåljåp. 

Jag har pengar, jag kan betala - men jag vill inte. Jag betalar inte till en musiktjänst som ska vara G R A T I S. Och nu får jag bara lyssna 10 timmar på musiken som ska vara just - gratis. Det är så sanslöst. Har de som jobbar på Spotify blivit giriga? Ja, jag tror fan det. Det känns ju som att det bör vara så populärt att de ändå har tjänat ihop en slant eller två. Jag tror Spotify har gjort att många valt att inte ladda hem musik, som är olagligt, men nu lär nog en del börja att ladda hem igen, då de inte vill betala.

"Tänk om du gör musik och människor bara tar det, gratis". 

För det första era äggheads (oj blev plötsligt 14 år igen) som säger så: På Spotify laddar man inte hem - man lyssnar bara. Spotify har varit en jätte bra sida för mig - man kan lyssna på en skiva för att sedan köpa den, för vem vill inte ha det riktiga albumet om man verkligen gillar den?! (och därmed stötta bandet).

För det andra: tror ni verkligen pengarna går till artisterna? Ta det du pungar ut - hundra spänn, tror ni att det går till eran darling i E.M.D, att det går till Bon Jovi så han kan köpa ett ny frisyr eller går till alla glamrockare så de kan köpa mer hårspray och kajal?

Jag förstår inte varför man ska hålla på, från båda håll. Alla blir som tokiga höns. 

Jag försvarar det jag tycker - såklart, och jag vill ha det som det är, eftersom det är ett gratis program.

Jag förstår inte riktigt själv varför jag skriver det här inlägget. Men jag kan tänka mig att alla som står på samma sida som mig, "snåljåparna", tänker ungefär likadant.

Tack för mig. 

Heja gratis musik!

Om du inte vill betala för att ha Spotify - testa Grooveshark.

Senaste i skaran att "komma ut" med att ha ADHD är Petter.

Applåderna bara flödar in, "du är såååå bra som säger det!" "Nu är du ÄNNU mer förbild än vad du var innan!".

Det verkar gå som i en våg, alla kända människor har ADHD, och svenska folket drar en lättnads suck "jaha.. Det var därför hon/han var liite för skrikig, men nu förlåter jag människan".

Missförstå mig rätt: man ska inte gömma ADHD, eller något annat för den delen heller. Men jag gillar inte hur en person kan bli ännu mer hyllad just för detta, det är inte på skoj, det är inte ett skämt och man är inte "cool". Jag som själv jobbar med detta har insett att normala svenssons inte går och skryter om detta, för vad händer då? Jo, människor kollar snett på en, skrattar åt en, pekar på en. Man är inte direkt värd nånting. Och jag tycker det är så fel - om man är känd blir man hyllad pga detta.

Det har blivit som någon innegrej att ha ADHD, om du inte har det - tack men nej tack, du kan gå vidare käre du.

Vi alla levande människor kämpar varje dag, med olika saker. Att dessutom ha ADHD gör det ju inte direkt lättare. Jag fattar inte hur sånt där kan uppkomma, det borde inte få göra det. Ingen förtjänar att ha det. Men det är som att det ska finnas, precis som andra dåliga saker.

Men bör det göras till något som andra inte förstår? Det placeras så högt upp, helst av kändisarna, så vanliga döda VILL HA ADHD. Det är lite svårt att förstå och svårt att skriva om. Jag hoppas ni förstått vad jag vill nå fram till. Ibland tar man saker till oändliga höjder, och jag tycker man ska vara lite försiktig när det gäller just detta.

Ibland tänker jag alldeles för mycket. 

Ibland tänker jag inte alls. Min hjärna måste verkligen ha gått på lågvarv under dessa intensiva dagar. 

Vilken jäkla nöt man är ibland, tur att man lär sig något.. Dock skulle jag väldigt gärna få tag i dig din jävel och slå på dig lite :) 

Never trust a druggie, passar ju rätt bra nu. 

Tur att jag blev adopterad idag som en lillesyrra (igen), kunna snacka och veta vad det än gäller - så står dom bakom mig. Dom där fina underbara killarna. Synd att det finns så få av er.