Jag fick ju den gamla serien 21 jump street i julklapp, första säsongen. Eftersom jag samlar på filmer med Johnny Depp så måste man ju även ha den här serien! Dock så har jag inte sett den, någon som gjort det? Vad jag har läst så ska den vara ganska bra. Det är roligt att se Depp när han var yngre och kunna se hur han utvecklats som skådespelare.

Han är min absoluta favorit skådis, han är så sjukt bra! Mina favoritfilmer med honom är Gilpert Grape, Edward Scissorhands och Secret Window. Nu längtar jag tills Alice i underlandet.

Nu var det längesen jag såg någon serie, så det ska bli intressant att kolla på denna. Att den är lite äldre tycker jag bara är ett plus, det mesta som produceras nu är bara skit enligt mig. Fast en bra skådis kan göra allt bra oxå.

Så ikväll ska jag nog krypa ner i en nybäddad säng, ljus på rummet och äta popcorn och dreggla Deppan :)

Serien handlar om poliserna Tom Hanson (Johnny Depp), Judy Hoffs, Doug Penhall, Harry Truman Ioki och Adam Fuller som hjälper skolor drabbade av t.ex slagsmål, vapenhot, vandalism eller knarksäljare.

Den handlar om ett gäng unga poliser som har specialiserat sig inom utredningar relaterade till ungdomsbrott. Ofta sker brotten i eller omkring en gymnasieskola eller ett universitet och för att kunna utreda brotten måste poliserna gå in under täckmantel.

Gårdagens avsnitt av Criminal Minds var inte att leka med. Jag har inte gråtit så där mycket på en månad tror jag. Världens bästa serie lyckas igen! Dock så var det sorgligt, det kunde ju ha slutat bättre.

Att en serie kan locka en så, man kan gråta, bli nervös av spänning osv. Det här var det näst sista avsnittet, hur ska jag klara mig?!

Jag tror det är nyttigt att följa någon slags serie, oavsett om det är komedi, drama eller dylikt, något som gör en intresserad så man kan rymma bort ett tag.

Dessutom så tror jag att det är väldigt bra att gråta till filmer/serier om man annars inte kan få ut det eller något i den stilen. Vissa gråter hellre åt andras problem än åt sina egna.

Men å andra sidan kan det kännas rätt patetiskt samtidigt, haha. Mamma frågade vad fan jag höll på med, "GRINAR DU?!" lät det från köket. Tydligen så snörvlade jag för mycket.

Jag tycker nog att Criminal Minds är så bra för att BAU finns på riktigt, mördarna finns på riktigt och det är nog lika rått och brutalt. Något som kanske inte alltid kommer ut till media, eller till Sverige, vad som händer där borta.

Iofs blir jag skit rädd ibland, och tror att det står någon knäppis bakom dörren. Men det är smällar man får ta! Jag ska fortsätta titta, ända tills det slutar (ve och fasa).

Följer du Criminal Minds, eller kanske någon annan serie?

Jag saknar min älskade huvudstad så jäkla mycket, men snartsnart får jag åka dit! :)

Tills dess får jag tänka på allt underbart där borta, ååååh.  

Förut gick jag aldrig osminkad, jag mådde nog trots allt ganska dåligt och ville inte att omgivningen runt om mig skulle kunna se att jag gick ut och var en 'normal människa'. Första gången jag gick osminkad på skolan så kände en killkompis inte igen mig, jag undrar hur mycket spackel jag egentligen hade?! Jag får mardrömmar när jag tänker på det nu.

Jag tror att alla är osäkra, mer eller mindre. Jag tror ingen har perfekt självförtroende och om någon går ut och skriver/säger det så hoppas jag att alla vet att det är bara ljugeri. Alla har dagar då dom hatar sitt utséende, bara vill bränna upp sitt hår och undrar varför man inte ser ut som den där andra tjejen, hon som är så perfekt.

Ju äldre jag har blivit så har jag insett att jag inte kan göra så mycket åt mitt utséende (jag skulle aldrig, aldrig lägga mig under kniven!!) och jag måste lära mig att leva med det. Dagarna går och jag inser att jag är rätt nöjd. Jag får kommentarer av kända som okända ansikten som säger att dom tycker jag är söt, fin och har snygg stil. Vad mer kan man begära, självförtroendet stiger ju till toppen. Men ändå så tar man åt sig mer av en elak kommentar än 100 bra, varför är det så..?

Jag började tänka på tjejer häromdagen. Vad vi gör för att försöka se bra ut inför andra, vad vi handlar och hur vi kan stå i flera timmar och försöka göra att ögonskuggan ser likadan ut som på andra ögat. Ibland kan jag vara så men jag kan även skita i allt och bara tycka att det är extremt härligt att gå osminkad med mjukisbyxor och en stor tröja.

Mamma berömde mig för någon vecka sedan för att jag gick helt ofixad på en buss, "att du kan gå osminkad på bussen, bra gjort!". För mig var det inget fel alls, jag ville ju gå så trots allt.

Jag tycker det är så fel att tjejer fixar sig och håller på, fast vissa kanske inte ens vill det, men gör det bara för att det ska se bra ut i andras ögon. Det är hemskt att vi ska behöva granska varandra från topp till tå och media som skriker ut att vi måste se perfekta ut.

Jag tror att om man har bra självförtroende och mår bra med sig själv så skiter man i om man ser bakis ut eller är jätte fixad. För det är det inre som räknas, trots allt.

Jag gör saker för att jag gillar det, jag märkte ofta när jag var yngre att jag inte mådde bra med saker för jag gjorde det för att andra hade det eller att det bara skulle vara så - nu mår jag mycket bättre, när jag har min egen stil och går osminkad hur mycket jag vill!

Nu är det ju självklart att jag inte går och tycker att jag är super snygg osminkad, eller sminkad för den delen, men ni förstår va..?

Jag tycker alla är värda att ha ett bra självförtroende, bra vänner och en underbar familj runt sig, så man slipper vara osäker och bara kan vara som man själv vill.

Och kom ihåg mina sötisar, man fixar sig för sin egen skull inte någon annans. Det blir så mycket bättre då!

Och ja, jag är osminkad på pressbilden i bloggen!  

Gårdagens bloggande handlade ju om Adam Lambert bland annat. Idag i Aftonbladet kan man läsa hur det kan vara okej för två kvinnor att kyssas, fast inte två män. Vad handlar det egentligen om? Är det som mamma säger; att det sitter massa snuskgubbar i AMA's ledning och bara törstar efter kvinnliga artister som visar så mycket dom bara kan. Men när det kommer en snygg kille upp på scenen som egentligen gör samma sak, provocerar så är det helt plötsligt jätte hemskt, äckligt och måste klippas bort. Jag tycker att detta är bra att det har blivit någon slags debatt, eftersom man diskriminerar Adam som person och hans sexualitet. Varför ska inte han få göra sådana saker, undrar jag.

En kyss är en kyss, men ändå inte. Det handlar bara om könet i den här frågan. Vilket är så himla tråkigt, världen kan inte ha kommit långt även fast vi ibland får för oss det.

För 10 år sedan hade det här varit värsta grejen, men idag så förstår jag inte ens att människor tänker så. Ja, det finns homosexualitet. Varför försöka sudda bort det? (det blev suddigt i tvrutan när de visade kyssen).

Amerikaner, amerikaner. Jag är en lyckans ost som inte bor där borta. Då hade jag blivit hängd av alla dumma grejer jag har hittat på i mina dagar.

Amerika är ju trots allt landet av dubbermoral, så jäkla tråkigt och patetiskt.

Jag tycker det är väldigt bra att Aftonbladet skriver en sån här artikel oxå, att dom uppmärksammar att det är okej för en kvinna men inte för en man.

 "Man fick också se Lady Gaga slå sönder en Whisky-flaska, Janet Jackson tog tag i en manlig dansares skrev, Eminem pratade om hur Slim Shady har 17 "våldtäkter under sitt bälte" Lambert om galan i helhet och programledarens motivation att barnen inte skulle kunna veta att det skulle komma en homosexuell kyss.

Jag har insett att det aldrig kommer bli som det var. Du har svikit mig så många gånger nu, och allt pga av en man. Jag trodde du var den enda i världen som inte skulle göra så, men man ska väll aldrig förvånas.

Jag är så ledsen och arg, jag kan inte ens beskriva det.

Nu är det dax att bli bitter.

Idag såg jag ett program som handlade om drömmar, det var jätte intressant hur dom förklarade att drömmar och att 'verkligheten' håller ihop. Att minnet av det man gjort under dagen återspeglar sig i drömmarna när man sover.

Jag fick även veta att 50% av befolkningen kan lägga sig ner i sängen och bestämma sig för vad man ska drömma, det kan faktiskt jag. Men oftast så drömmer jag det i början, när jag sover djupt så kan jag inte styra vad som sker. Kan du?

Sånna här program får verkligen hjärnan att sätta igång att arbeta.

Inatt drömde jag något som jag oftar drömmer, gång på gång. Jag drömmer om en person som stått mig nära, men personen vill inte lämna mig i drömmarna. Jag vaknar ofta arg och ilsken eftersom jag inte vill ha något med personen att göra och att x dyker upp i mina drömmar, där jag inte kan styra över vad som händer så blir jag mer arg.

Fast man kanske inte ska lägga så mycket energi på vad man drömmer?

I programmet så sa dom att man under halva dagen går runt (medvetet eller omedvetet) och tänker på drömmarna man haft under natten. Jag har äran (?) att alltid komma ihåg vad jag drömmer.

Så både på gott och ont så kommer jag ihåg den där speciella drömmen, den som var så härlig att jag inte ville vakna fast även den där hemska som jag ville bort ifrån.

Jag förstår inte hur man kan drömma samma sak varje natt. Eller om samma person.

Nu blev nog det här väldigt luddigt, men jag hoppas ni förstod vad jag menade.

Jag tycker att drömmar är något speciellt, helst dom där bra drömmarna som man kan gå runt och tänka på i en hel dag. Jag tror att det är väldigt bra att drömma, även fast det inte är så roligt varje gång.. 

Brukar ni drömma om något speciellt, eller kommer ni helt enkelt inte ihåg att ni ens har drömt?

Igår väckte Jessica mina barndomsminnen till liv. Jag kommenterade en bild på hennes bilddagbok, det kan framstå som stötande men det handlade om att jag måste sluta ha sex med med killar med grön hud och simfötter, och därav började vi prata om Simpor och Grodfötter.

Och, av någon konstig anledning inte vet vad det är så kan det läsas här under:

"Simpor och Grodfötter var ett barnprogram som sändes i SVT kring 1994-1995. Berättelsen handlade om en familj snurpingar (amfibiska människoliknande varelser) och hur de försökte leva i människornas samhälle. I programmet visades också kortare pedagogiska filmer.

Simpor och Grodfötter är känt för att vara det läskigaste barnprogrammet, då många barn blev rädd för karaktärerna samtidigt som de älskade programmet."

Jag var inte det barn som blev rädd, jag såg det humoristiska i det. Ganska sjukt eftersom man var en liten plutt.. Men iallafall så älskade jag det här barnprogrammet. Jag trodde att i alla lägenheter så fanns det en liten sån där varelse. Vad jag kommer ihåg så rymde deras mamma för att hänga med en rockgrupp, haha. Jag var extra kär i killen, han var så söt!

Det är så härligt att återminnas sånna här saker som barnprogram och sånt.

Jag kommer ihåg när min morfar fiskade, han fick alltid mer simpor än vanliga fiskar. Dom var så fula så jag kastade dom åt måsarna på en gång.

Ja, det går inte att få tag i Simpor och Grodfötter nånstans, det är lite konstigt. En vän till mig ringde till och med och frågade bolaget och dom nekade att dom ens producerat det programmet.. Konstigt va?

Jag skulle vilja se det igen och vara ett litet barn igen!