För någon dag sen kunde man läsa om hur Martin Hansen blev tatuerad i hela två dygn och som gav honom en plats i Guinnes rekordbok. Men utséendet och tatueringarna var inte bara till glädje, han fick sparken från sitt jobb också.

Företaget där han jobbade hade som policy att inte anställda människor som har tatueringar.. Har ni hört? Som om sin erfarenhet, kunskaper och attityd inte räknas mer. Jag fattar inte hur dagens samhälle, dagens Sverige fortfarande har åsikter och tankar om hur människor ser ut. Att välja att inte anställa någon pågrund av sitt utséende är helt absurt. Om man har en tatuering, är man sämre på att jobba då?

I dagens samhälle är det inget konstigt med tatueringar, piercingar, färgat hår eller färgglada kläder. Så att företag har som policy att inte anställa en människa med tatueringar fortfarande finns kvar är jätte konstigt. Man kränker inte bara människan som har tatueringar, utan visar bara att företaget och chefen/cheferna har väldigt mycket fördomar.

~

Jag har alltid frågat om jag får ha kvar mina piercingar när jag kommit till något jobb. Jag gillar inte att fråga det alls, eftersom jag ser mina piercingar som en del av mig och eftersom jag har haft dom så länge så tänker jag inte på att de finns där, de är lika normalt för mig som att jag har två ögon och en näsa lixom.

Men tyvärr så måste jag ju fråga, det finns ju de som har konstiga föreställningar om människor som har "skrot" i ansiktet. Nu är det ingen som har sagt att jag ska ta av mig dom, alla har svarat:"men det är ju så vanligt att ha sånt nu, och alla ska väll få ha på sig sånt! Min arbetskamrat har ju hål i öronen, och hon tar inte av sig dom."

Jag är ju även tatuerad på underarmarna, det kan jag ju inte göra så mycket åt, men jag har inte hört något om det heller, när det gäller jobbsammanhang.

Jag skulle nog bli oerhört besviken, kränkt och ledsen över att tappa ett jobb för att jag hade tatuerat mig. Jag skulle bli besviken och kränkt på chefen som ens säger det till mig och ledsen över hela situationen.

Trots det skulle jag nog försöka hålla huvudet högt och älska mitt utséende och visa det för alla, man ska inte åka ner i ett grått hål, då har de ju bara vunnit över en. Jag skulle även hoppas på att få en vettigare chef.

Så varför kan man inte bara acceptera att människor ser olika ut?

Jag älskar rockerstilen, både på mig själv och andra, men jag kan ju inte nedvärdera andra människor som väljer bort den sortens stil eller musik.

~

Jag skulle verkligen förstå om det handlade om en människa som går med lättklädda kläder om denne jobbar på dagis, om man har stora ringar i öronen om man jobbar på äldreboende (de kan ju slita tag i dom) eller om man inte har sele om man jobbar på tak eller höga byggnader. Då ska man skylla sig själv och det är dåligt uppförande.

Men man väljer trots allt själv hur man vill se ut, vad man gillar.. Och varför är det så svårt att få in det i skallen på vissa?

Jag tror detta är typiskt svenskt, vi är uppfostrade med att vi ska kolla snett på människor, inte heja och vara glada, att se ner på människor som inte har samma stil som vi själva, som tar för sig i livet.. Nu säger jag inte att alla har denna syn, vissa har ju något innanför pannbenen.

Jag tycker det är så synd att det ska vara såhär, bara man trivs själv och mår bra, så spelar väll inte tatueringar, piercingar, kläder eller stil någon större roll?

Det finns massor med sjukdomar som man inte förstår sig på, varför de finns.

Att något så naturligt som att ha sex kan sluta med att man får en hemsk sjukdom är för mig lite obegripligt, det är så synd att det ska finnas menar jag.

Sen så ska ju alla människor ta hand om sig själv, ta rätt beslut och ta ansvar för vad de gör. Men enligt lag måste man berätta för personen man ska ha sex med att man har hiv, något som inte alla gör..

Ni minns väll hivmannen? Mannen som raggade runt, hade sex med många kvinnor utan att berätta att han hade hiv. Han ville sprida det, han ville att de skulle få det.

För några dagar sedan när jag jobbade kollade jag på nyhetsmorgon på tv4, det brukar oftast inte intressera mig så värst men jag har det på bara. Då pratade de om den såkallade hivkvinnan, henne har jag aldrig hört talas om tidigare. Jag vet inte riktigt hur det har gått till men så är det bara.

Den här kvinnan, Lillemor, åkte till Paris vid 19årsålder. Hon levde livet, blev kär i en man. Kom hem till Sverige igen och fick veta att hon hade hiv.

Hon hittade en man, fick barn utan att berätta för honom eller någon annan familjemedlem/vän att hon hade den smittsamma sjukdomen.

Hon dömdes till 2,5 års fängelse för detta.

Ska hon dömas på samma sätt som hivmannen? Är hon lika ond och ville bara göra sin man och sina framtida barn illa?

Det var två kvinnor med som gjort en dokumentär tillsammans med Lillemor som heter "Hur kunde hon". Där berättar hon om allt, resan, livet, sjukdomen. Hon sa det jag tänkte (om jag hade fått reda på att jag hade fått sjukdomen):"Vem kommer älska mig? Vem kommer vilja ha sex med mig om jag berättar detta innan?" Precis så skulle jag också känna.

En människa som har en sjukdom som smittar genom sex behandlas väldigt kränkande, denne blir 'äcklig' och ful i de flestas ögon, människor tror att personen har legat runt som en jävla galning och därav fått sjukdomen. Vad många inte tänker på är att det även smittas genom blod och andra kroppsvätskor. Och varför ska man ha haft sex med många bara för att man får sjukdomen? Det kan ju hända första gången, tyvärr.

Lillemor behandlades illa var alla, blev av med vårdnaden av sina barn och smutskastades i media. I en scen i filmen får man se en fotograf stå utanför hennes fönster och knäpper kort på henne. Enligt mig är det totalt respektlöst att göra såhär mot en människa, helst som har avtjänat sitt straff både i livet och i fängelse.

Sen har hon såklart gjort fel, det inser ju jag också. Men det kändes på filmsnuttarna jag såg och hela debatten att hon döms alldeles för hårt.

*

En bekant till mig har hiv, h*n behandlas med respekt och kärlek som vanligt av sina nära och kära. Men tyvärr så finns det idioter, och halva Sundsvall består av dom. Jag fattar inte varför det finns så mycket hat kring just detta, det är ju inte så att personen med sjukdomen kommer hoppa på en och sätta på en så man själv får sjukdomen.

Jag tycker synd och lider med alla som har den här hemska sjukdomen, det är tragiskt att det ens finns. Men jag skulle aldrig behandla någon illa, snacka skit eller nedvärdera en människa som bär på en hivsmitta - skulle du göra narr av en människa som fått cancer, opererat sitt hjärta eller har en leversjukdom? Det är samma typ av skit. Alltihop.

Men visst låter H I V hemskt. Själva ordet.

..Vart är ni?

För ungefär 3 veckor sen så försvann min älskade lilla bebis, Fritz. Helt spårlöst borta. Han var väldigt konstig och knäpp, han hade inte alla hästar hemma som man brukar säga. Men han lyckades alltid hitta hem för att gosa eller käka, att han nu är borta sliter i mitt lilla hjärta. Jag saknar han så oerhört mycket, jag drömmer ofta att mamma kommer in i mitt rum och säger att han är hemma.

Jag hoppas så mycket att han kommer tillbaka. Han var verkligen som en liten bebis, fast i kattform.

fritz&ceasar

Igår när jag kom hem från jobbet berättade mamma med gråten i halsen att vår äldsta katt, Ceasar, att även han är borta. Han har varit borta i 2 dagar nu och det är väldigt olikt honom. Han älskar att vara ute, helst nu när det börjar bli sommar men kommer alltid hem och käkar minst två gånger om dagen för att sedan springa ut igen.

Vad är det som händer?? Jag fattar inte vart mina älskade katter är. Att dessutom båda har försvunnit helt plötsligt är väldigt konstigt..

Jag saknar er, mina älskade hårbollar.

"..Jag hatar att lämna människor, att lämna de som jag inte längre anser är bra för mig eller som gör mig illa. Även fast jag blir illa behandlad så blir jag ledsen.

Jag har alldeles för många vänner bakom mig, som valt att säga hejdå till mig eller jag har valt att säga hejdå till dom. Oavsett om det är personen själv eller jag som valt det så känns det fortfarande.

Jag undrar hur människor tänker när de lämnar mig, slutar prata med mig helt plötsligt. Jag har haft människor i mitt liv som har varit helt fantastiska, som jag brytt mig om och aldrig velat mista. Men ändå så går dom. Och jag får aldrig något svar på den frågan, varför gick du?

Det har kommit in alldeles för många människor i mitt liv som plötsligt har gått sin väg. Helt utan känsla och tårar. Hur mycket gillar man mig om man gör något sådant?

Att bli lämnad är lika illa som att lämna någon.

Att lämna någon man håller kär, som man gillar men som kanske inte riktigt passar in för stunden, eller någongång.

Att se en person som man gillar bli ledsen och kanske gråter är nog det värsta, att säga att 'det funkar inte' och se ansiktsuttrycket.

Jag har lärt mig att allt inte ska gå lätt i livet, det ska komma gropar och dalar för att solen sedan ska kunna titta fram. Vägen dit är ibland lång men värt det när man känner själv att man får må bra.

Men att människor ska bli sårade på vägen är aldrig, och kommer aldrig att bli för mig - något som är bra.."

Det här kanske jag har skrivit om många gånger men inte i ett helt inlägg kanske.

Jag kommer alltid på att jag ska skriva om det här, men det glömmer jag lätt. Nu kommer det äntligen upp iallafall.

Nu ska jag prata för de flesta tjejer, för jag antar att de flesta tjejer känner så här.

Varje gång på Efterlyst tar de upp våldtäkter eller våldtäktsförsök. Det är jätte jobbigt att lyssna på tjejen som berättar, för man kan ju inte själv förstå hur det känns om man inte varit med om det själv. Och man tycker så synd om människan. Och man fattar inte hur sånt här kan hända. Hur tänker mannen som gör sådant här mot tjejer? Att en människa kan ha en sån sjuk lust att göra något sådant är för mig ett stort mysterium. Är det för att bara göra illa? Förvriden syn på kvinnor? Att det här är 'det enda rätta' i hans huvud? Att människan inte har så många känslor och inte bryr sig alls om sitt offer har jag sen längesen kommit på.

Tjejen som blir utsatt kommer föralltid att komma ihåg händelsen och må dåligt, medans mannen går vidare till nästa offer (om han inte blir tagen av polis).

Jag går inte ofta själv. När jag gör det så kollar jag alltid bakom ryggen. Lyssnar lite extra, var det inget jag hörde? Jag halvspringer alltid från bussen när jag ska hem. Att ens behöva göra det är konstigt, iallafall i min värld. Man ska kunna lita på att inget ska hända, att jag är trygg. Men inte ens runt min egen gata är jag trygg. Helst inte när det funnits fall där våldtäktsmannen har KOMMIT IN I HEMMET hos kvinnor och tjejer. Jag som alltid lyssnar på musik vart jag än går, kommer på att det nog är bäst att stänga av den när jag går själv.

Denna otrygghet är jätte jobbig, det kommer upp hemska scenarion i huvudet om vad som faktiskt kan hända. Alla tjejer, kvinnor, i alla åldrar är rädda. Det vågar jag faktiskt säga och visst är det hemskt?

Ibland om det går en man bakom mig så misstänker jag alltid vad som kan hända, och det är ju också hemskt. För i de flesta fall så är det en helt vanlig snubbe som ska hem eller till sin tjej och så ser han hur tjejen framför ökar takten och misstänker honom för att vara våldtäktsman. Men det är väll något man får leva med, precis som tjejer får leva med sin misstänksamhet och otryggheten.

*

För många år sedan när min bror fortfarande bodde hemma så övade vi på hur jag skulle göra om någon hoppade på mig. Min bror är väldigt stor, ungefär 1,80 och hälften är muskler. Hade jag en chans? Nej. Inte en suck att försöka ta mig loss så fort han satt sig gränsle över mig och höll i mina armar.

*

Våldet och våldtäkter har eskalerat så mycket, bara på senaste halvåret. Det finns inget stopp verkar det som.

Nu vet jag ju inte vad som rör sig i killars huvuden, men jag tror att även de är rädda. Oprovocerat våld är något som händer många killar, de blir misshandlade helt utan anledning av gäng som tycker om att ge andra stryk. Att en ensam kille inte ska få gå, just själv, från krogen eller till en mack verkar helt overkligt för vissa och måste ge denne stryk.

Det verkar inte som att lagarna finns för sånna här människor som väljer våld och sex som vapen. Och det är dessa som gör att människor har en rädsla inom sig.

Och vi går alltid rädda.

Igårkväll gick ”Humorgalan”, en gala som alltid går efter Valborgsfirandet. Förutom ”roliga” sketcher, (som inte alls är roliga) så handlar galan om att man ska bli världsfadder och helst ge bort 100 kr i månaden.

Visst är det bra med sånna här galor, det finns barn runt om i världen som inte har rent dricksvatten, bara lever några år och aldrig själv få bilda familj eller få ha ett bra och värdigt liv.

MEN, jag anser och har alltid ansett att man först ska bry sig om sina egna. Med detta menar jag att vi i Sverige ska först och främst hjälpa barn och ungdomar i utsatta situationer här hemma. Tänk så många som mår dåligt psykiskt, fysiskt, blir utsatta för våld och sexuella övergrepp. Det finns så många som inte får hjälp och tar en brottslig eller dödlig utväg för att lindra sina smärtor.

Jag mår rent ut sagt jätte dåligt hur jag ser hur människor skänker pengar till drabbade i andra länder men inte ens tänker på barnen i sitt eget land. Nu finns ju BRIS som man kan skänka pengar till, men ändå. När senast sändes ett program för att hjälpa barn i Sverige?

Varför tror alla att det är så jävla bra i vårat land?? Kolla i tidningarna, det står något hemskt varje dag. Pensionärer ska inte få bo tillsammans, man dödar varandra hit och dit, pedofiler ska få jobba med barn och tjejer och killar blir utsatta för olika slags våldsamma handlingar bara de öppnar dörrarna.. Och toppen på kakan finns det knappt några jobb, ungdomar ska få halva lönen om de får fast jobb, människor blir uppsagda fast de jobbat och skött sig i flera år, nybyggen av något så fult som paradisbad ska göra så att det knappt finns personal på sjukhus..

Varför inte försöka fixa till vårat eget land innan vi hjälper andra? För att kunna hjälpa andra måste man själv hjälpa sina egna, anser jag. Ta hand om våra egna.

Nu får ni tycka att jag är jätte hemsk, visst tänker jag på de i andra länder, visst är jag glad att jag har tak över huvudet. Men jag mår faktiskt mer dåligt om barnen i mitt eget land, om de far illa.

Nu har vi ju naturligtvis inte samma problem här som i andra länder. Vi har aldrig krig eller stora naturkatastrofer. Sådant kan man inte göra något åt och då ska man väll hjälpa antar jag. Men som Martin Mutumba (fotbollsspelare, AIK) säger i en intervju i Situation Stockholm: ”Varför kommer det galor när det händer något i världen, såsom en jordbävning? Varför skickar människor pengar NÄR det händer och aldrig INNAN det händer?”. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Jag får alltid mig en tankeställare när det är sånna här galor. Du ser en kändis som ser lite ledsen ut och säger ”skänk stålar så blir allt så mycket bättre för barnen i Afrika!”.  Varför kan inte en ledsen kändis säga i direktsänd tv: ”skänk stålar för lilla Pelle i Täby, som blir misshandlad av sin mamma och pappa varje dag – ge han och andra barn i Sverige ett bättre liv!”

Alla barn förtjänar det bästa, vart man än föds. Man ska skänka pengar och vara en god människa. Men man ska först och främst vara god mot de som bor i sitt egna land.

Jag skänker hellre en slant till någon organisation i Sverige för svenska barn och ungdomar, för att de ska få det bra – för att sedan ”ta hand om” andra. Det finns så många som inte vet hur de ska hjälpa barnen i Sverige, hur de ska må bättre och hur de ska klara sig. Men är snabba som fan på att skicka en slant till ett annat land och då har de gjort något bra. Varför är det lättare?

Ibland får jag känslan av att det är på något sätt bättre att skänka pengar till ett annat land, och blunda för det som händer i sitt eget..

Jag har ofta sagt att jag inte läser många bloggar, vilket var sant. Då. Nu har jag hittat några som fallit mig i smaken, och varför inte dela med sig?

Här är bloggar jag läser och mina kommentarer om dom;

Classe 'kinzakenza' - Jag tror han började blogga bara om Kenza men för att sedan varva med skvaller, bilder.. Och porr! Rena drömmen för killar, och tjejer såklart. Jag älskar den här bloggen, han är sjukt rolig och har information om allt och alla. Det enda som är tråkigt med hans blogg är att han stänger ner den, väldigt ofta.

Phillie - Jag hittade henne först på Bilddagboken och nu följer jag även henne i bloggen. Hon skriver väldigt bra, det känns nästan som att man känner henne. Hon uppdaterar sin blogg ofta, vilket jag gillar! Hon blandar med långa och korta texter och lägger även upp bilder.

Dregen - Såklart jag läser hans blogg! Han videobloggar mest, och är värd klicket på play ;)

Hugo Rosas - Jag började läsa hans blogg innan han hade så mycket läsare. Läste den mest för att kolla hans knäppa uppdrag, nu är läser jag för att han lever verkligen i ett 'lala' land. Men jag tycker det är kul att det är en kille och inte bara tjejer som skriver om sina dagar. Och driver lite med alla och sig själv.

Felsms - Om jag behöver skratta som idiot klickar jag mig in här. Har ni skrivit nått inlägg där nångång?

Jessican - Självklart läser jag min väns blogg, även fast jag vet vad hon sysslar med, haha! Hon brukar ladda upp bilder hon själv har knäppt, vilket jag gillar extremt mycket, hon är så duktig :)

Jag läser även era bloggar, ni som kommenterar. Samt utländska bloggar.

- När jag kikar in en blogg vill jag absolut inte läsa om mode, eller dylikt. Det räcker för mig att läsa min älsklingstidning ELLE, varför ska nästan alla bloggare skriva om det? Känns lite tråkigt och jag tycker bara att det bara blir tråkigt även i längden. Därimot är det kul när människor lägger upp shoppning och dagens look, då kan man själv bli inspirerad.

- Jag vill ha en blandning på bloggar, jag själv är ganska så stolt över mig själv att jag blandar så mycket mellan min vardag, musikvideos, recensioner och tankar/åsikter. Jag finner det intressant och då vill jag ju själv läsa när andra gör så. Med en bra blandning så kan läsarna finna det de själv tycker är intressant.

- Jag tycker verkligen inte om provocerande bloggar, jag fattar inte ens varför människor tycker det är intressant då man kan läsa i t.ex i Kissies kommentarer att det är mer negativt än positivt. Varför läser ni när ni ändå blir så förbannade? Men hon lyckas ju, det ska hon ju ha cred för trots allt.

Den enda provcerande bloggen jag läser då och då är Katrin Zytomierskas, kom gör det på ett snyggt sätt, säger vad hon tycker och framförallt: hon är vuxen. Hon vet hur hon ska göra det.

- Att läsa hur en person försöker trycka ner någon, skriver skit; Man tappar nog en eller en annan läsare på det, och skriver nog oftast för att såra personen/personerna man menar. Det värsta av allt är att de flesta av dessa personer anser sig så mogna.. När blev det moget undrar självklart jag.

- Jag älskar bloggar som lägger in både text och bilder, man får ett helt annat perspektiv. Om man inte känner personen som äger bloggen blir det mer som en helhet, om man får se personens kompisar, fester eller maten han/hon gjorde.

- Om man är tjej och bloggar så tycker jag att det är ganska viktigt att ändå försöka skriva till både tjejer och killar. Jag har fått veta att det är ganska många killar som läser min blogg, jag tappar nog dom om jag endast skriver om kläder eller smink - nu finns det ju killar som är intresserade av det men jag vinner nog på att skriva om AIK eller film (nu är det ju mina intressen, men man kan ju faktiskt slänga in en recension eller nått).

- Att ha en lista, eller frågor till sig själv som bloggaren svarar på gör att man känner personen mer. Det absoluta bästa är om personen inte tar sin blogg alltför seriös, att hon kan skämta och driva med sig själv litegrann. Det är inte så peppande med allt för seriösa människor, tycker jag!

Just såhär tycker jag, vad gillar ni? Har jag glömt någon blogg som jag borde läsa?

(säg till om inte länkarna funkar, fixar till det så fort jag kommer hem isåfall).

Alltid när jag börjar lyssna på ett nytt band, eller börja lyssna mer på ett band än tidigare så söker jag på bandet på google. Just för att se om jag har hört alla låtar eller bara för att läsa artiklar om dom.

För några veckor sedan (såklart på natten, då man har som mest läslust) så hittade jag denna artikel om Crashdiët, som är från 2007:

Och jag är inte alls förvånad att det här har hänt i Sundsvall. Nu tror jag inte att fördomar och idioter bara finns här, utan de finns ju självklart överallt, i alla små städer och alla stora städer. Men jag tror de syns mer i städer som är mindre och man blir mer utsatt just därför.

Som jag skrivit många gånger förut så hatar jag fördomar, visst har man själv fördomar men oftast blir jag motbevisad eller så kommer jag på vilken idiot jag är som har sånna där tankar om människor som jag oftast inte ens känner.

Att killar som ser ut som dom i Crashdiët blir påhoppade i Sundsvall tycker jag inte alls är konstigt, och visst är det hemskt?

Bara för att man ser ut på ett visst sätt så blir man inte respekterad av alla och jag tycker alla förtjänar respekt oavsett hur de ser ut, sexuell läggning eller nått sånt (bara det är inte är något brottsligt över det hela, det kan diskuteras).

Jag har oftast blivit 'påhoppad' med frågor som varför jag har svart hår, piercingar, hål i jeansen. Och det är ofta medelålders män som gör detta. Försöker göra narr av en och skratta åt ens tatueringar och säga att rockstil är förjävla ful. Nu är det ju så att jag har ganska mycket skinn på näsan och kontrar dessa idioter, men ändå. Jag ska inte behöva göra det. Jag tycker det är så synd att människor ens orkar bry sig, ens orkar öppna käften, att slå någon för denne har tupperat hår.

Visst har jag självklart mött fördomar hos tjejer, men då är det mest att de kollar argt. Och det får dom göra hur mycket dom vill, om dom känner att de orkar slösa energi på just det.

Det jag tycker är väldigt konstigt är att det är oftast medelålders kvinnor/män som snackar skit, sprider rykten och hoppar på folk för hur de ser ut. Jag blir så jävla förbannad på er, jag trodde man blev mogen nån gång i livet faktiskt. 

Jag vet inte om män generellt sätt tycker att killar/män med rockstilen konkurrerar ut dom, eftersom mååånga tjejer gillar den stilen på killar. De flesta killar med rockstil som jag har träffat har väldigt bra självförtroende och det syns ju självklart, och det kan ju inte männen som kommenterar/misshandlar dessa killar ha?

Om man mår bra med sig själv, trivs i sin omgivning så bryr man sig inte hur andra ser ut eller hur de väljer att leva sina liv. Och jag tror nog att om en människa mår dåligt eller gör dumma saker så rycker familjen in, inte ska en helt okänd människa bry sig om det...

Jag tycker det är så tråkigt att sånt här händer, mest tråkigt om det gäller ett band som blivit utsatt. Jag är säker att Crashdiët inte är så sugna på att komma till Sundsvall och spela, för det var några idioter som förstörde deras kväll.

Det finns så mycket fördomar här i min lilla stad, även fast mycket har blivit bättre, men det finns ju alltid kvar.

Om alla bara kunde sköta sitt eget liv så kanske jag skulle trivas med att bo här.

*

Klicka här för att läsa hela artikeln.