Jag har alltid tyckt att Cameron Diaz har varit en frän brud. Förutom att ha världens finaste léende och vara en allmänt snygg brud så gör hon så härliga filmer, jag vill jätte gärna se hennes nya drama film där hon är mamma till ett barn som har cancer.

Hon är inte en sån där tjej som är kändiskåt, hon kör sitt eget race och hon tar hand om sig själv.

Jag gillar henne nog ännu mer nu när jag läste reportaget i VR. Där berättar hon att hon älskar one night stands och inte känner sig sugen på att skaffa barn och en man. Så jävla coolt att en tjej kan stå på sig och berätta vad hon vill och inte vill!! För alla vill inte skaffa barn och ha det där livet som så många tycker att man ska ha. Man ska köra sitt eget race och göra det man själv tycker om!

Att tjejer oxå älskar sex och gör det ofta likadant som män är något nytt (fattar inte hur det kan vara så??) och när tjejer väl berättar det så betraktas det ofta som något fult. Tycker det är en skandal.

Cameron Diaz bevisar att man kan vara tjej och göra vad man vill, och skiter i vad andra tycker. Jag älskar tjejer/kvinnor med sånt självförtroende. Mer sånna i samhället och i världen!

Cameron har nog blivit något av en förebild för mig nu, hon är så jäkla ball!

Jag måste säga att jag håller med och känner igen mig i mycket hon säger.

Äntligen har dom börjat ta upp om att lärare mobbar elever. Det händer för fem elever i varje klass. Jag har god erfarenhet i detta ämnet. Jag sågs ofta som den dumma och inte bry sig eleven för de flesta lärare, iallafall för dom som inte orkade hjälpa mig. Jag har alltid ogillat skolan, men när jag gick i 7an till 9an så hatade jag skolan. Jag gjorde mitt egna schema och kom och gick som jag ville. Vissa såg att jag behövde hjälp i vissa ämnen och försökte verkligen (tacktack) medan vissa inte ens kunde kolla på mig för att säga någon kommentar. Jag har alltid haft problem med matte, och jag kan fortfarande inte räkna. Något jag skämdes för väldigt mycket när jag var yngre, nu har jag insett att man inte kan allt, tyvärr. Men iallafall, min mattelärare var inte sen att påpeka hur dålig jag var, att jag aldrig kommer kunna få något jobb eller kunna betala en räkning utan dessa mattekunskaper. Hur sugen tror ni jag var att fortsätta kämpa med matten när jag fick sånna kommentarer? Jag var väll inte alltför snäll mot honom heller, men hat föder hat så att säga. Han hatade mig och jag hatade honom. Han ville inte hjälpa mig och jag ville inte lära mig.

Hur fan kan man göra något sånt mot elever? Mot några som man ska hjälpa och ge kunskap till? Han skulle aldrig göra nått sånt mot sina medarbetare. Men mot elever var det då okej. Det var okej att säga sånna saker till en levande människa med känslor som var sämre på matte än personen som satt bredvid.

Men det värsta var nog att alla andra hörde vad han sa om mig, jag ville verkligen sjunka genom jorden. Jag visste ju att jag var dålig, att jag sög och att ha en vuxen öga mot öga som säger det högt och tydligt gör ju att självkänslan sjunker ännu mer.

"Lektionerna med gubbjäveln blev en plåga" som någon uttrycker sig. Så känns det nog för alla, om det är en gubbe eller en kärring, spelar ingen roll egentligen, en plåga är det! Man försöker och försöker, men tillslut går det inte om man har någon som säger hur dålig man är. Barn och ungdomar har inget att sätta emot när de vuxna sviker.

Jag har inte blivit bättre på matte, även fast jag faktiskt lyckades på ett Godkänt en gång i tiden. Lärare klarar inte av mig när det gäller det ämnet, jag blir jävligt förbannad. Oftast blir människor det när det inte är något man inte förstår och man blir frustrerad. Synd bara att lärare inte kan med den biten..

Jag tycker verkligen att det är bra att de börjar skriva om det här, bättre sent än aldrig. Jag tror det händer så ofta att man inte kan räkna. Åh, jag blir så arg bara jag tänker på det! De ska bli av med jobben de jävlarna.

Artikeln kan du läsa här, sen finns det massa bredvid oxå.

Det här måste ha varit den längsta tisdagen på länge, känns som att klockan skulle ha varit mycket mer än vad den egentligen är. Jag råkade glömma att se klart vampyrfilmen, när jag skulle fixa nått att äta idag så såg jag något som stack upp för brevlådan och där låg mitt paket från cdon = Criminal Minds box och tshirt! Yeey. Har redan hunnit sett fyra avsnitt, det är så braaaa!

Jag är inte alls pigg idag, så det har varit skönt att ligga i sängen och sett dum ut.

Nu har jag faktiskt tagit mig ut till vardagsrummet där datorn låg och skräpade.

*

Jag har tänkt på en text jag har tänkt (igen) att skriva här, men har antigen glömt bort det eller inte orkat för det är så många åsikter och tankar som åker in i texten.

Det har varit mycket prat om pedofiler i media och jag har även sett många sånna program, typ som Criminal Minds.

För två veckor sedan, tror jag det var så kom den där Sundsvalls tidningen hem till oss, den som är gratis (och dubbelt så bra som våra andra lokala tidningar) men iallafall, den kom hem och jag brukar alltid läsa den när jag käkar frukost eller nått. Där var det en intervju med en av killarna som är med i Nationellt Motstånd här i Sundsvall. Han samt några andra hängde ju ut en pedofil med lappar och gav till grannarna i Kvissleby. Nu ska dom även starta upp en hemsida, som hitta.se där man kan söka på sitt område och se hur många dömda pedofiler som bor vid en själv eller i närheten. Är det bara jag som inte tycker det här är hemskt? Det hemska är att människor går på oskyldiga barn för egen njutning. Häng ut dom jävlarna! De har förstört ett barns liv och de ska straffas, tills de dör. Jag anser att övergrepp mot barn är det hemskaste brottet man kan begå och det spelar ingen roll om man suttit i fängelse eller på en psykklinik, har man gjort något så hemskt så ska man hängas ut.

En tjej som blivit våldtagen som barn hade hört av sig till Nationellt Motstånd och berättat själv att hon ville att mannen i fråga skulle hängas ut, så att han skulle få livet lite sämre - precis som henne.

Att starta upp en hemsida måste ju vara en oerhört lättnad för barnfamiljer, för erkänn; vem vill bo granne med en dömd pedofil som nu är "frisk"? Hur mycket de än säger att de har en sjukdom, att de är synd om dom, att de syndat för deras brott så kommer de nog alltid ha tankar om att skada andra, för det försvinner inte bara sådär.

Jag läste i Aftonbladet att något land skulle införa kastrering på dömda pedofiler och våldtäktsmän. Kastrering gör ju att den sexuella driften förhoppningsvis avtar väldigt mycket. Och det är så jävla rätt. Ta en skitig sax när ni ändå är igång.

Det finns ingenting som gör mig så upprörd som det här. Det är så jävla sjukt att det ens existerar, men allt ska väll finnas antar jag. Både av gott och ont.

Häng ut dom, gör vad som helst så de får veta att de lever. Att de får veta att vad det gör är så oerhört fel att de ska få lida för det resten av livet. Tänk alla barn och ungdomar som måste leva med minnena av vad dessa gubbar har gjort mot dom. Att göra det här kanske får ångesten att släppa lite, att de får veta att även gärningsmannen lider.

Den som inte håller med mig om den här texten, vänligen kommentera inte. Du bör söka hjälp.

En gammal goding till bild

Personlighet

Av andra beskrivs den som knäpp, tokig, glad, fnittrig osv.

Jag tror jag beskriver den likadant.

En pratsam brud i sina bästa år, världens roligaste humor som jag kan skratta i flera timmar åt.

Rock'n'roll och AIK så hårt in i själen, kan man skriva det i personligheten? Jaförfan.

Så bemöter jag andra

Jag bemöter alltid alla med respekt och med ett léende oavsett vad jag hört om personen sen tidigare. Folk verkar bli jävligt förvånade över att jag är så trevlig och pratsam även fast vi bara träffats i fem minuter och just sagt hej. Men jag antar att det är en bra grej!

somliga gillar mig, somliga inte så som det alltid är. Jag kan inte göra så mycket åt folk som stör sig på mig eller inte gillar mig - det är deras problem.

Så bemöter andra mig

Tjejer och killar i samma ålder brukar vara väldigt blyga inför mig, då får man prata på så brukar de oftast lugna ner sig och de blir till de trevliga människor de faktiskt är. Tjejer brukar ofta kolla upp och ner på mig, helst tjejer som är extremt tjejiga. Antigen tycker de att jag är jävligt snygg eller så tycker de min stil är puckad.

De som jag nyss träffat börjar ofta prata rock med mig, om min stil osv.. berömmer gör dom oftast!

Mina vänner bemöter mig som den där knäppa, roliga bella tror jag. Om jag inte är glad så märker man det på en gång har jag hört.

Det jobbigaste som hänt mig

Det har hänt många jobbiga saker i mitt liv och det värsta håller jag privat, inom mig och vill helst av allt inte prata om. Det är få som vet om det, jag kan räkna dom på min hand och det ska så förbli!

Annars kan jag nog säga att inte ha en pappa vid min sida är väldigt jobbigt, att se sin älskade bror åka till ett land och kriga, att se mamma göra illa sig, att se mormor åka in på sjukan, att jag var så sjuk för ett år sedan då mitt liv nästan strök med, att gå på morfars och moster's begravning.

Ja, det finns mycket som är jobbigt! Men det finns så mycket som är bra oxå, och tur är väll det?

Min lyckligaste stund

När jag får se Backyard Babies live. Smörigt.. WHATTAHELL! Dom kanske läser det här och bjuder med mig på en roadtripp.

"Hur känns det egentligen att se dregen komma in på scenen?" Det är en fråga jag aldrig fått och den ställdes av morsan. Jag vet faktiskt inte, men jag tror jag är lycklig då.

Om jag är utseendefixerad

Ibland är jag verkligen det, ibland skiter jag fullkomligt i mitt utséende och drar bara på mig ett par mjukisar och en mössa och drar ut.

Men vissa dagar kan jag stå framför spegeln i timmar och ändå inte bli nöjd. Jag kan vara nöjd med en bild jag knäpper ett tag för att senare hata den, konstigt det där.

Jag tror alla är utséendefixerad, bara att det man ligger på olika nivåer.

Jag bryr mig om mitt utseende det gör jag, men jag är inte sjukligt besatt eftersom jag inte kan göra så mycket åt hur jag ser ut i ansiktet eller hur kort jag är. Eller lång om ni vill det.

Viktigast för mig

Helt klart min familj. Sen så kommer ju vänner och resten av släkten.

Även min katt fritz är skit viktig för mig, det har jag inte berättat förut men han är som min egna lilla håriga bebis, min retard katt. Han gör mig glad, irriterad och arg men han är så söt och mysig så det går inte att vara sur länge! Det unika med djur är att dom ser när man är ledsen och försöker trösta en, det är coolt att vara med om faktiskt.

Sen är musiken en viktig del i mitt liv så jag ska kunna fungera hyffsat normalt.

Mat, vatten och allt sånt som en vanlig normal människa behöver är även viktig för mig. Jag överlever inte bara på knark.

Mitt självförtroende

Är på topp för den mesta men sjunker snabbare än titanic när jag börjar bli sjuk. Jag vet inte varför självförtroendet dalar just då, men då ligger man bara i sängen och tänker på allt antagligen. Men för det mesta är då mitt självförtronde bra, jag gillar mig själv och sånt, förutom min jävla fet mage. Den ska bort!!

För att få ett bra självförtroende så måste man först och främst börja gilla sig själv, inte göra andra till lags eller göra sånt alla andra gör. Man ska vara sig själv, först då börjar man tycka om sig själv. Folk ser om man har ett bra eller dåligt självförtroende, tro mig.

Jag i mitt jobb

Jag försöker vara professionell, jag är inte den bella som jag är privat, vilket är bra eftersom det ska man nog inte vara heller. Jag har turen att vara vikarie på ett av de bästa ställen jag varit på, där man får vara social och ändå kunna vara lite av sig själv. Att lägga på en hel fasad och glömma bort sig själv och vad man tycker och tänker är ett väldigt minus tycker jag.

Igår kollade jag på Svenska Hollywoodfruar. Jag klarade faktiskt av hela 5 minuter, sen var jag tvungen att byta kanal. Jag förstår mig inte alls på dessa människor som faktiskt kollar på skiten och slösar en timme av sitt liv OCH tycker att det är bra?! Vart är detta program bra nånstans?

Jag vet att jag dissade det här programmet redan innan det sändes, men jag försökte ju faktiskt kolla på det nu..

Alltså, för det första: ser ni hur dessa kvinnor ser ut? Sönderblonderande, solariumbruna, silikonrattar, plutläppar och söndertrasigt skin. Är det sådär man måste se ut i Hollywood så skippar jag nog det.

För det andra: Vem vill leva på sin mans pengar? Alltså, det är ju skit kul att tänka: åh, dom här pengarna har jag tjänat ihop på egen hand! Men så kan ju då inte dessa brudar tänka. Mannen bestämmer allt, eftersom han har pengarna. Vilket jävla liv.

För det tredje: Man kan ju inte uppskatta mycket här i livet om det värsta problemet är att grästmattan inte är i samma längd som man vill ha det. Det kallas bara sjukt.

Om man blir sådär girig för att man är rik vill jag helst inte vara rik. Jag vill inte förvandlas till något kräk som uttnyttjar andra människor och bara försöker operera sig ung (som verkligen inte lyckas).

Anna Anka är under 40 år men ser ut som en tärd 50åring. Och hennes åsikter är verkligen hemska.

Det lilla jag såg så yttrade hon sig om några blommor som hon hade köpt: "jag såg när jag kom hem att jag inte ville ha dom. Men jag fick inte byta tillbaka dom bara för att det var blommor???? Halllååååå??"

Dom är ju verkligen inte de vassaste knivarna i lådan.

"Jag fick cheesedoodels, åååh dom var så guuula. Hihi"

Det rycker i min hand när jag ser dom.

Puckad, idiot och allmänt dum.

Den eviga frågan: Varför vill man kolla på detta program??

De som kollar kanske kollar bara för att skratta åt dom, för att dom skämmer ut sig, eller att dom tycker synd om dom. Eller så tycker de att brudarna verkligen lever ett glassliv och att de vill byta.

Jag vill bara att Sverige ska sluta göra skitprogram. Helst nu.

Jag accepterar att vänner, bekanta inte vill festa hela tiden och inte vill komma på min eller någon annans förfest. Men på senaste har jag blivit mer och mer irriterad över både min 20års fest och Jessicas. Här bjuder vi folk vi verkligen ska komma, men inte ett knyst hör man? Det är så jävla respektlöst att inte ens kunna skicka ett sms där det står: nej jag kan inte komma. Då blir man ju nöjd. Tankarna snurrar ju faktiskt när man är själv och man undrar om människan som man bjöd överhuvudtaget tycker om en? Om man inte kan höra av sig så bryr man sig nog inte så mycket trots allt.

Jag vet vilka som är mina riktiga vänner, som bryr sig och skulle göra allt för att komma till just min fest. Ni andra kan ta er nånstans! Jag vet inte vad Jessica tycker men nu talar jag även för henne; vi båda har blivit besvikna över vissa personers agerande gällande våra fester. Somliga total ignorerar ens inbjudning, jag skulle skämmas som satan om jag inte svarade. Även fast jag gjorde det med flit eller om jag bara råkade glömma det (för det är mänskligt), men vare sig det är den ena eller andra så skulle jag skämmas ögonen av mig. Jag blir skit glad när jag är bjuden på förfester, vanliga fester eller något sånt, det betyder att jag uppskattas av min närvaro. Jag kan inte alltid komma, men jag svarar ju alltid med en anledning.

Och när det gäller en kompis 20årsdag så skulle jag aldrig missa den, bara för att vara en bitch. Och att fylla 20 år ju ett speciellt år och då vill man fira med sina nära och kära.

Man ska verkligen komma ihåg vilka som är ens vänner :)

Men som morsan brukar säga; nu har ni skitit i det blå skåpet ;)

Jag har flera gånger tänkt på unga mammor och deras liv. Hur är det egentligen att bli en mamma? Hur är det att bli det i en ung ålder? Jag tycker det är starkt att kunna ta beslutet att behålla barnet, att tänka "jag klarar detta!". Jag tycker då inte om sånna som ser barnet som någon utväg till ett bättre liv för en själv, som tror att man kan skita i barnet när h*n lärt sig gå eller som bara vill göra sina föräldrar upprörda eller dylikt.

Jag skulle aldrig skaffa barn nu, aldrig aldrig aldrig. Det är verkligen tur att det finns abort, jag skulle aldrig gå emot det. Tänk vilken tur att vi i Sverige har det! Ibland så skulle vissa ha använt denna procedur istället för att sätta sitt barn i ett dåligt hem.. Det är säkert jätte hemskt att göra abort, men tänk alla tjejer/kvinnor som verkligen inte vill ha barn? Det måste vara så hemskt att ha sån ångest, att man verkligen inte vill vara gravid. Sedan ska man nog tänka till riktigt ordentligt; även fast sex kan vara helt otroligt så är det nog inte värt flera år av bajs, skrik, spya, pengar, gnäll och sånt. Inte om man inte vill ha det vill säga.

Fast jag måste ändå få ställa mig frågan varför man vill skaffa sig barn när man är så ung? På papperet är jag tydligen vuxen men jag känner mig inte annorlunda i jämnförelse med innan jag var myndig. Jag är samma tokiga, spralliga, 'bryr sig inte så mycket' Bella nu som då. Och ett barn skulle verkligen inte passa in i min underbara vardag.

Helt plötsligt får de unga mammorna en ny vuxen roll, självklart. Nu är det ett nytt liv man måste se efter. Men varför ska man bli en helt seriös, vuxen, nästan tant? Varför ska man sitta hemma och rulla tummarna och kolla på bingolotto? Vem säger att man måste vara så när man har barn? Och det spelar nog ingen roll i vilken ålder man är, men det är ju de unga man tänker mest på när de blir alldeles för vuxna. Vissa blir jätte isolerade pga att de fått barn. Ångrar man sig inte lite då?

För ett tag sen bodde det en ung mamma och hennes kille här med deras barn, just innan dom flyttade fick de ett till oxå. Hon var aldrig ute, förutom när de gick till dagis, aldrig ute med sitt barn, ingenting. Helt sjukt.

Jag tycker min mamma har varit en suverän mamma, hon har aldrig gett upp sitt eget liv för att hon fått ett barn. Hon har varit och röjjt som satan ändå. Hon behövde inte, kände inte kravet, ville inte leka vuxen. I vissa sammanhang och omständigheter måste man ju göra det, tro inte att hon inte tog hand om mig. För jag måste ju säga att jag blev ganska bra tillslut, även fast jag har några år kvar på jorden.

Men varför dessa begär att skaffa barn tidigt? Jag vill kunna leva runt, se saker, bo i någon annan stad, vara tillsammasn med någon jätte länge - som älskar mig för den jag är, som tar hand om mig, ger mig kärlek, inte kränker mitt självförtroende eller på annat sett utsätter mig för fara. Han ska inte bara vara han som det känns rätt med, han ska vara så mycket mer än det. Bara för att det känns rätt just då, kanske det i slutänden bara blir tokigt. Jag vill ha ett fast jobb som jag trivs med, en fin och rymlig lägenhet. Och när kan detta vara? Jaa, från 23 och framåt. Visst det är ungt, men då har jag förhoppningsvis mer kött på benen och jobb som jag även tog upp.

Sen om jag är så sugen på att trycka ut en melon, det är en annan sak.

Äntligen har jag fått skriva av mig om det här, har funderat på det jätte länge nu.

Nu ska jag kolla på fotboll och käka chips!