Äntligen får jag läsa lite vettigt som kommer ut ur kändisarnas munnar, och jag håller med så oerhört mycket.

Idol finns till för att skapa produkter, något som skivbolagen själv kan ordna till och fixa. Hur kul är det? Man kan ju faktiskt inte vara seriös om man söker till något dylikt, om man inte älskar smöräckelpop. Tänk alla dessa 'rockers' som söker, tror ni att dom får behålla sin stil? Njae..

Om man verkligen är seriös med sin musik så ska man gå den vanliga, jobbiga vägen - då kanske man håller sig vid liv längre än några månader som artist oxå!

Jag kollade lite på kommentarerna: "ja men byt kanal då om det inte passar!!" Ja, men det är ju endå intryckt i ansiktet på en hela tiden, hur mycket man än byter kanal. Jag tycker inte det här kan kallas musik, dom blir producerade, sjunger andras låtar, byter look för att passa alla och har fans som inte ens är byxmyndiga.

På 80talet fick alla artister och grupper sträva sig fram själv, vissa klarade inte pressen och kom inte längre än en resa till landet de ville slå igenom i.

Med ett program där man tävlar i vem som låter mest lik den andre så blir det inte ens att man kämpar. Jag skäms att Sverige år ut och år in gör dessa tävlingar, de tjänar så oerhört mycket pengar på småbrudar som sitter och ringer och skriker framför tven. För det är det allt handlar om, pengar, inte artisten eller något annat.

Vi människor förtjänar att få musik som är skriven av artister som verkligen älskar det dom gör, har ett ärligt budskap och verkligen vill föra det vidare. Vi förtjänar att få höra bra musik med annorlunda texter och sound. Tuggumipop är inte inräknat i detta.

Att få lyssna på en idol känns lika upphetsande som att smeta ut kaviar på sin älskare istället för grädde.

~

"Jag tycker de där programmen är hemska. Jag är inte intresserad, jag tycker att de förnedrar musiken och får det jag älskar mest att kännas billigt" /Moby.

Kommentarer från kända till okända personer, helt loveli och få sånna här kommentarer. Man stiger som en människa faktiskt! :) Den sötaste för dagen är helt klart Molly!

Värmer som fan i mitt lilla hjärta! ♥

Jag kollade igenom denna månaden's inlägg, det som har kommit upp hittills alltså. Jag skäms nästan när jag ser att jag bara skriver om hur ont jag har i kroppen och att jag är sjuk just nu. Det måste ju vara jäkligt tråkigt att läsa om?! Men som sagt, så har jag hört att man måste vara ärlig och bloggen är ett sätt för mig att få fram vad jag känner och tycker. Min kropp spelar mig alltid ett spratt, ibland är allt bra men på en minut kan allt ändras genom att höften går ur led, fötterna klarar inte av att bära mig eller att jag får feber jätte lätt. Och det är jätte jobbigt. Jag önskar inte min värsta fiende (om jag nu hade en sån) skulle få ha det såhär. Jag skulle nog kunna leva med det om jag hade fått hjälp nångång, faktiskt. Nu går man runt och oroar sig över varför ens immunförsvar ständigt sviker en och varför man har ont i alla leder. Jag måste ha en ordentlig otur med läkare dessutom, jag har inte träffat någon bra läkare på över ett år. Ja, förutom skolläkaren som faktiskt undersökte mina höfter och gav mig rådet att använda långkalsoner.. Jag uppskattar alla råd jag kan få, men att ta på sig mer kläder och gå ut för en promenad en gång om dagen känns bara så tärt. Jag vet att det är jätte bra för människor som har ledproblem, MEN det är ju fortfarande kvar.

Jag mår jätte bra när jag får frisk luft och få gå ut en timme, men värken jag får efteråt kan jag inte ens beskriva. Jag vill bara få bli undersökt, få ett klart besked och helst på papper vad jag har för fel. Jag vill att läkarna ska bry sig och inte ge sig förns jag mår hyffsat bra.

Värken stegrar ju mer dagarna går, det är krävande både fysiskt och psykiskt. Jag har riktigt ont nästan hela tiden, när jag är ute och festar med mina kompisar har jag ont, när jag ska ta böja mig ner för att ta på mig skorna har jag ont, när jag bara ska gå ut och gå har jag ont.

Och jag vill inte bli den där som bara klagar. Eftersom jag inte pratar med mina vänner så mycket om det här så måste ni förstå att jag bryr mig om er, mer om mig själv. Jag skulle aldrig dissa er, aldrig. Men när jag har såhär ont eller blir sjuk hela tiden så orkar jag inte umgås med någon. För vem vill umgås med någon som bara ligger och vrider på sig i sängen och har ont? Det är ju inte alls roligt.

Jag ska försöka göra bloggen lite roligare, faktiskt! Jag vet själv att det är skit tråkigt att läsa om samma saker, om och om igen. Och jag gillar min blogg, så varför fylla den med tråkigheter?

Om ni vill att jag ska skriva om något speciellt eller framföra mina oerhört starka åsikter och vad jag tycker om saker och ting är det bara att kommentera. You know how to do it.

Eftersom jag knappt har sovit nått inatt och imorse så går ögonen nästan i kors snart. Försökte sova lite förut, men det går verkligen inte!! Jag blir tokig. Sömnen blir verkligen rubbad när man är sjuk.

Nu längtar jag tills mor kommer hem med mer dricka, det är min 'lifesaver', det är extra gott när man är en sjukling. Nu har det råkat bli många inlägg denna dag, ooooopppps.

Ha en bra söndagskväll mina vänner!

PUSS!

Ja, vissa är ju det iallafall. Och det blir bevisat gång på gång.

Här kan du läsa om ett riktigt smartskaft. Detta ska endast ske om det har hänt på riktigt, anser jag.

Vissa lärare finns bara till för att skrämma livet ur eleverna, att förlöjliga dom osv. Avskedning direkt! Jävla idioter.

"En förälder tog kontakt med skolpersonalen i fredags och krävde en förklaring. Svaret blev att lärare "skulle de framkalla en känsla, hur det skulle kännas om det hände".

Om jag skriver mer så kommer jag nog bli anmäld.

Vart jag än kollar, vilken kanal jag än sätter på, vilket humorprogram som helst så är hon där. Med sina dåliga skämt och sitt mobbande om hur folk ser ut. Hon kallar sig komiker men jag kallar henne skitdålig. Varför är hon med i varenda program?! Varför tror hon att hon är 'the shit'?! Tycker verkligen folk om henne?!

Jag har börjat undra om producenter bara tar med henne för att det har varit ett sånt tjat om att inte kvinnliga komiker syns lika mycket, men ett krav måste väll vara att dom ska vara roliga och underhållande. Något som kanske de manliga gästerna kan mer av.

När jag ser henne så tänker jag bara på en tjej som har dåligt självförtroende för hon måste göra såkallade skämt om hur folk ser ut, vad dom har på sig osv. Jag tycker inte det är roligt. Nånstans måste man dra gränsen för vad som är roligt och vad som bara är förnedringstv.

Sen när var det okej att komiker inte behöver vara roliga? Jag blir bara förbannad när jag ser henne, jag undrar faktiskt varför också, eftersom man oftast inte bryr sig så mycket. Men hon är den där typiska tjejen som växer upp och blir till en mobbare och jag skulle inte bli förvånad alls om hon var sådär på riktigt.

Snälla, skjut en dålig komiker. Skjut Petra Mede. Eller iallafall stoppa henne från att synas i tvrutan. PLEEAAASE!

Om någon tycker hon är rolig: vänlig kommentera detta inlägg och berätta vart hon är rolig någonstans.

När jag säger att jag inte tycker om Twilight filmen så blir folk väldigt upprörda. Jag har nog aldrig mött mer dömmande ögon eller folk som gått i försvar på en gång som när jag sagt att jag inte gillar filmen.

Jag älskar vampyrer, enda sen jag var liten så har jag älskat En vampyrs bekännelser och jag sökte alltid fakta om myten om vampyren. Jag blev alltid rädd oxå, haha. Jag vet inte varför jag facineras av denna varelse som inte finns. Jag tror att det är för att det är en ond varelse utan att vara människa, att den bara är ute när det är mörkt och måste leva på blod. Jag tycker även att vampyren är oerhört sexig på något sätt, att den har någon dragningskraft.

Så Twilight borde ju ligga mig varmt om hjärtat, eller hur? Men nu är det inte så.

En riktig vampyrfilm ska innehålla mycket blod och grymhet, filmen ska förklara vilken varelse vampyren egentligen är och det är bäst om det står mellan en god och en ond vampyr, vilket gör allt mycket mer spännande. Tex; En vampyrs bekännelser, Blade och The Lost Boys.

Jag tycker inte ens att man ska klassa Twilight som en vampyrfilm, det är en drama. Det handlar om kärleken mellan två människor, och så bara råkar han vara vampyr. En fjollvampyr. Nej, det håller inte för mig. Visst, många vampyrfilmer innehåller kärlek, det måste nog vara en ingrediens i många filmer. För det går hem hos människor. Men när det egentligen ska handla om skräck och hemskheter så tar kärleken över på något sätt och det blir en kärlekssaga istället för ond bråd död och andra läskigheter. Jag var inte rädd en enda gång när jag såg filmen, jag gäspade och undrade när fan det skulle hända nått. Hallå, man får ju inte ens se hans tänder?!

Och trots detta så har jag faktsikt sett filmen tre gånger, i hopp om att jag skulle finna det jag sökte.

Men visst, alla har olika smak och det verkar som alla bara ääääälskar filmen pga den manliga huvudrollen's utseènde.. Det är en sån hajp kring filmen och den andra filmen som kommer snart så jag blir så avtänd att jag tycker att Dansbandsmusik verkar mer lockande.

Jag förstår faktiskt inte, helt ärligt vad som är bra i filmen. Och jag respekterar er som gillar filmen, men man ska ju även respektera människan som faktiskt inte gillar filmen oxå

Så nu vet ni det!

Jag ska fortsätta att dreggla över den nya serien som jag just har hittat, The Vampire Diares. Den är full av ondhet, godhet, kärlek, skräck och snyggingar. Tillsammans med True Blood är det nog några av de bästa serierna jag har sett. Om du vill se riktiga vampyrer så hittar du verkligen dom i dessa serier.

Trots att jag inte gillar filmen så fick jag många rätt om vad man kan om filmen.. Ja, jag kanske smygälskar den endå?!

Påtal om vampyrer så måste ni bara läsa det här och detta. Det verkar inte finnas något stopp på människor's fantasier ibland. Btw, jag är oxå vampyr. Passa er.

I söndags så kollade jag på Dokument inifrån: att skapa en seriemördare. Det handlade självklart om Thomas Quick, vår alldeles egna serimördare; han har erkänt 30 mord där blandannat Sundsvallspojken Johan fanns med. Han dömdes till 8 av 30 mord han erkände. Programmet handlade om hur polisen agerade, hur dom hjälpte honom med detaljer kring morden han erkänt och hur vissa tvivlade på hans agerande.

Quick var alltid hög på medicin när han skulle till platser och visa hur allt hade gått till, mord för mord. Han var så hög så han utvecklade en personlighetsstörning där han hade flera personer i sig.

Jag darrar, jag ryser när jag ser den där mannen. När dom intervjuar han och hur han helt plötsligt börjar gråta (utan att det kommer tårar) och efter en minut kan skratta och vara "vanlig". Enligt mig så är han grovt sjuk, men han har inte utfört ett enda mord. Han berättar hur han blev utsatt för våld, sexuella övergrepp och hur han fick se att hans mamma och pappa döda ett spädbarn. Allt tyder på att han vill ha uppmärksamhet och ljuger ihop allt, gör det till att det är sant.

Och det jag inte kan förstå är hur polisen och alla runtomkring verkligen suktade efter en seriemördare i Sverige. Ingen hade sett något liknande så varför skulle det inte vara han som gjort detta? De letade efter någon som skulle erkänna dessa försvinnande och mord, och så kom han och gjorde exakt vad de ville. Skulle det här kunna hända nu?

Jag förstår inte hur polisen kunde hjälpa honom med att visa hur kropparna låg, hur han skulle ha gjort och sagt. De hjälpte honom på plats, i intervjuer och tillochmed genom hypnos så erkände han en massa saker. Och vad säger dom nu? "Nej det var inte alls så", även fast det finns jätte mycket bevis på att dom insatta faktiskt har hjälpt Quick.

Det var ett väldigt intressant program och man får mycket frågor i skallen. Egentligen vill jag inte se på programmet, för att denna man är så oerhört läskig.

Nu har han tagit tillbaka alla erkännanden efter flera år och han kommer med all säkerhet vinna det. Men jag hoppas verkligen att han inte släpps ut, bara att se honom i någon minut så inser man hur jäkla sjuk han är och han ska aldrig släppas ut.

Man inser hur mycket kritik man skapar mot samhället, mot Sverige. Tänk alla de riktiga mördarna som går fria, bara för att de ville så gärna ha en seriemördare. Quick är säkert någon slags hjälte för dessa andra mördare, de får gå fria och han sitter inlåst. Alla är glada.

Det fanns så mycket bevis på att någon annan skulle ha gjort detta, för Quick svarade oftast fel på alla frågor - men med lite hjälp på vägen så kan man alltid svara rätt, tillslut.

All hunger efter uppmärksamhet så tror jag inte att det här är det sista vi får se av Thomas Quick. Jag kommer alltså att få darra och rysa lite till pga den här mannen.

Jag är en genuint glad människa, jag försöker alltid vara positiv även fast det kommer mörka moln, jag lägger inte energi på att vissa människor är dumma i huvudet och jag försöker alltid smitta av gladheten på någon annan. Jag springer runt och dansar och sjunger, säger konstiga (dock roliga!!) saker hela tiden. Jag snackar ett språk som skulle få vem som helst som inte kände mig höja på ögonbrynet och sucka sådär irriterat. Jag ger alla jag känner en stooor kram för jag vet att det uppskattas och att jag själv vill ha en såndär härlig kram. Jag är en glad människa.

Men det här håller på att bryta ner mig, sakta men säkert.

Som alla mina nära och kära vet har jag ju haft problem med mina leder ett tag nu, något jag även skriver om i bloggen. Jag har även haft problem med mina höfter över två år iallafall, jag har inte sån stor koll på tiden men det är mycket längre än med lederna. Hela helgen har jag haft ont i min kropp, men jag vill ju inte tynga ner varken mamma eller den här bloggen jag har byggt upp genom att bara klaga. Men nån gång blir det stopp och jag bara måste få skriva av mig.

Ikväll har jag legat och kollat på film i soffan, vid en tidpunkt så reste jag mig upp för att gå in till rummet där mamma satt. Helt plötsligt så går ena min höft ur led, men lika fort som det händer åker den på plats igen. Det händer inte bara en gång, utan efter cirka 10 minuter så går den ur led igen. Det gör så fruktansvärt ont och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte att mina fysiska problem ska tynga ner mig, men det är klart att det gör det endå. Om man har jätte ont någonstans så påverkas humöret, det vet ju vem som helst.

Jag är så rädd, så ledsen och jag vet helt ärligt inte hur min kropp ska orka, helst inte mina höfter. Jag kan gå på vårdcentralen och söka hjälp, kanske få en remiss, men då måste jag vänta ett tag oxå.. Det är nog värt det antar jag.

Min mamma skrämde upp mig riktigt rejält och berättade att hon var rädd att jag fått samma problem som hon har i sitt knä, det gick ur led hela tiden och tillslut fick hon operera sig två gånger för att hon utvecklade Artros. Läkarna jag träffat angående mina ledproblem i fötter och händer säger att jag måste utveckla Artros innan jag får hjälp.. Visst är det sjukt? Ska jag behöva utveckla det även i mina höfter?

Jag känner hur tårarna rinner och jag vill inte alls vara här just nu.

Jag har så fruktansvärt ont.