Och tillslut så stod jag där inne, tillsammans med många andra ivrigt väntade människor som skulle se honom. Det första jag ser när jag kommer in är en skylt där det står "Thåström stöttar hemlösa i Stockholm". Det står bössor utplacerade lite överallt och han hade även designat en tshirt, alla pengar som kom in gick till de hemlösa. Jag har ALDRIG varit med om det här. Aldrig. Att en artist brinner för de som har det svårt, så himla bra gjort. Och att faktiskt hjälpa våra egna, det är starkt. Redan då ville jag böla. Slängde ner alla mina småpengar jag hade i en bössa och kände att det kommer gå till nått bra. Jag hade väldigt gärna köpt en tshirt också, men som ni kan förstå var kön onormalt lång.

Och så hör jag ett ljud. Ett ljud som skriker ut att nu är det dax att gå in. Efter andra signalen halvspringer jag in i lokalen med mamma i hand. För att vara fullsatt (1700 pers) så känns det så luftigt. Jag kommer genast fram till en bra plats, och när jag efter några minuter ser hur bandet och Thåström kommer upp på scen kan jag inte hålla mig och springer längst fram. Sådär nära, förutom signeringen, har jag aldrig varit han. 

Men, att stå bland småkillar som försöker digga till en musik de aldrig riktigt har lyssnat på var inte min grej. Jag måste stå bland människor som älskar artisten lika mycket som mig. Jag blir bara irriterad på folk som kollar och inte ens förstår vad det är för musik som spelas. Nej, då gick jag tillbaka till mamma och Staffan, som även dom hade en jätte bra plats som var reserverad till mig. 

Och Thåström då? Ja, han öste på som vanligt. 
Det var så otroligt jävla bra. Och han blandade nya och gamla låtar perfekt, han blandade lugna och rockiga låtar så perfekt. Allt var perfekt. HAN var perfekt. Och bandet han har är otroligt bra, för dom ska vi inte glömma. Även fast mina ögon var fast på Thåström exakt hela tiden. Jag ville inte missa något. 

Och varje gång säger man "JA, det här var den bästa konserten med Thåström jag sätt!", för så bra är han. Faktiskt. Och jag säger exakt likadant efter jag varit på den här konserten. 

Han är i sitt esse, han gör små glädjeskrik mest hela tiden, han går ut mot publiken och sjunger med dom OCH han dansar! Karl'n dansar. Jag blev förvånad förra gången jag såg han i Stockholm, då han skrattade. Men det var nästan härligare och se han dansa, att se han ge allt och älska det han gör. 

Jag känner i mitt hjärta; hur kan man älska en man som man inte ens känner, så mycket? Hur kan man älska den här jäkla musiken så mycket? Det värker till, men inte på ett dåligt sätt. Jag får så mycket känslor så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

När han sätter igång "Axel Landquists park" så skriker jag ett glädjetjut, precis som han på scenen. Det är min favoritlåt, jag vet inte varför, men det bara är så. Jag älskar den. Och jag blev så glad att han spelade den.

Kom gråten då? Jo, såklart att den gjorde det.

När han sjunger "Fan fan fan" så perfekt så går det inte att hålla tillbaka tåren. Förfan vad bra det var.

Jag ville aldrig att det skulle sluta, 2 timmar var alldeles för kort men så perfekt och underbart.

Tack Joakim Thåström för att du finns i mitt liv, för att jag får se dig och höra din musik. 

Jag blev lite osäker när jag såg att Johnny Depp skulle vara röst i en tecknad film, för jag gillar inte tecknade filmer så speciellt mycket och helst inte nya.

Men så kom jag av mig själv, Johnny Depp kommer ju alltid att vara just Johnny Depp. 

Det första jag slås av när jag ser Rango är hur fint tecknat allt är, det ser verkligen ut att vara på riktigt. Rango, som är en kameleont ser verkligen ut som en. Men det som är mest likt är nog grodorna, jag blir lika äcklad på riktigt av att se en som att se på den här filmen. Vilket är en sensation när det gäller tecknad film, jag trodde inte man kunde göra det SÅ verkligt (detsamma gäller den onda ormen..)

Rango hamnar i Mojaveöknen sedan han fallit ur sin ägares bil. Han kommer så småningom till Dirt, en westernstad befolkad av olika djur, som lider av den pågående vattenbristen i staden. Tillsammans med några kompanjoner bestämmer sig Rango för att göra något åt saken.

Men som vanligt slinker det in några lögner, för Rango vet inte riktigt vem han är - och skapar någon han tror de andra vill att han ska vara. 

Johnny Depp's röst passar perfekt och om man tittar riktigt noga så kan man tro att han är ödlan på riktigt, även fast det är animerat.

Filmen är riktigt söt och som med de flesta filmer Depp gör så har den en rå underton och man lär sig något utav den. Vad är rätt och vad är fel, egentligen?

Den är riktigt bra, jag blev förälskad i den och i Rango.

Och så älskar jag att de flesta av djuren har en härlig dialekt!

5/5

Recension från ST. Motörhead fick 4 plus.

Sakta men säkert fylldes Sporthallen med folk och redan innan förbandet Jorn klivit på scenen stod publiken ivrigt väntande på hårdrocksikonerna. Säkert varannan besökare iförd Motörheadtröja.

Flyglarmet ljuder och sedan släpps bombaren lös. Det existerar bara en riktning för det här bandet och det är rakt fram.

Mickey Dee är ett vilddjur bakom trummorna från första stund och Phil Campbell sätter de inledande riffen som han ska. Ikonen Lemmy Kilmister låter mer än lagom kraxig.

Det är en mäktig syn när han kliver fram och sträcken upp näven i luften innan låten Metropolis och publikresponsen kommer direkt.

Motörhead har gjort sig kända för att alltid leverera sin kompromisslösa röjarhårdrock och att ha en hög lägstanivå. Det stämmer även den här kvällen.

Mikkey Dee visar vilken grym trummis han är och vandringen som inleder The one to sing the blues är mäktig, sedan får han excellera i ett böljande solo.

Men de drömska gitarronanierna med syntbakgrund tidigare under konserten hade jag gärna varit utan trots att Phil Campbell är utsökt på sitt instrument. Som tur var höll han det kort.

One night stand är en av låtarna som sticker ut. Den har ett riktigt bra driv och svängde ordentligt. Orgasmatron var mystiskt mörk och diabolisk och förstärktes av ett grönt sken över scenen.

I klassikern Killed by death kom publiken igång rejält och Lemmys röst sattes på ordentligt prov.

Trycket ökade ju längre konserten gick och fantastiska Iron Fist avslutade det ordinarie setet perfekt.

Whorehouse blues är den låt som avviker mest. Nedstrippat till två akustiska och Lemmy på munspel är den ett skönt avbräck innan den riktiga finalen.

Det fullkomligt exploderar i odödliga Ace of spades och sedan tackar Motörhead för sig med en furiös Overkill.

Och vi tackar Motörhead för en härlig kväll.

Elvis Presley har alltid betytt mycket för mig, jag älskar hans musik (dock inte när han sålde sig för mycket, och blev mer åt country hållet). Jag har alltid sagt att utan Elvis hade vi inte haft någon rock idag, det var han som startade allt och jag är evigt tacksam att han faktiskt har funnits och gjort avtryck här i världen, och musikvärlden såklart. 

När jag skulle börja se Elvis: the early years så hade jag naturligtvis en viss förhoppning. Stackars sate som måste spela han, var nog det första jag tänkte. Det kan inte vara lätt att spela en av de största, och om han gör något fel - ja då kommer han nog få skit för det för resten av sin skådiskarriär. Jag hade inte ens hört talas om filmen, och blev nöjd att de inte tagit någon jätte stor skådis till rollen. 

Jonathan Rhys Meyers står för uppgiften att vara Elvis Presley. Och vad duktig han är, killen! Vi följer Elvis från ungdomen, där han bor med sin mamma och pappa, de är så fattiga att de inte kan äta upp allt på tallriken för att det måste räcka hela veckan. Mamman påminner ständigt Elvis om hans tvilling, som dog vid födseln. Jag tycker på något sätt att det är hemskt, som att Elvis skulle ha gjort det. 

Man får följa Elvis från en drömmande kille om glitter, glamour och rock'n'roll. Han knatar in på Sun Records, betalar för att få spela in en skiva och väntar ständigt utanför för att se om de behöver en sångare till något band. 

Och resten vet vi va..? 

Eftersom jag vet mycket om Elvis blir jag inte särskilt förvånad, men den är verkligen bra om man inte vet någonting. 

Den tar upp allt: familjsituationen, hur han blev känd, när han blev militär, pengar, lyckan, kärleken och drogerna. 

Just drogerna gör han hemsk, och just i dessa scener är Mr. Rhys Meyers underbar. Han får de mörkaste att se ut som det aldrig ska ta slut. Elvis var totalt inne i sin egen dimma, brydde sig inte alls och spenderade pengar som om det växte på träd. 

Han hade en manager (Översten) som bestämde precis allt, Elvis blev tvingad att göra filmer han inte ens ville medverka i, spela in julsånger och eftersom inte Översten kunde komma in i vissa länder - så fick inte Elvis turnera där. 

Han hade även ett grabbgäng som ständigt följde med han vart han än gick, visst var de bra kompisar men de utnyttjade ju situationen till max. De fick en del av kakan, såklart. 

När Elvis tog mer och mer piller så kom man på sig själv att det nog inte kunnat sluta så mycket annorlunda än vad det gjorde. 

Det här är första gången jag ser en film om 'Kungen', och jag blev glatt överaskad. Men den är dock väldigt seg i slutet, och för att få med allt som faktiskt hände så är filmen väldigt lång. Och något jag stör mig på är mimandet till den riktiga Elvis, det är klart att det ska vara hans egna musik, men det blir konstigt på något vis. 

Dock för den väl godkänt, det är fint hur de lägger in skådisarna och verkliga bilder från den tiden. Då känns det mer att det är 'på riktigt'.

Många vill sätta Elvis på en stor piedestal, och visst kan han vara värd att sitta där, men han var ju trots allt bara en människa, som någonstans tappade sig själv, sin tro och hoppet. 

Och just det har kommit med bra i filmen, hur pressen på honom käkar upp han, hur han vill göra alla till lags genom att ständigt köpa presenter till dom. Man märker i filmen att han inte har många att prata med, och när hans mamma dör så dör någonting inom honom också. Man märker hur jäkla egotrippad han är, "jag ska alltid vara nummer ett, om du inte klarar det - stick!", och det framkom ju längre in i filmen man kommer.

Men, han var en talang och han kommer alltid vara värd att minnas, den där Elvis..

"Före Elvis, fanns ingenting..."

/John Lennon

Elizabeth Halsey (Cameron Diaz) har hittat sin drömman, han är rik och hon ska lämna sin lärartjänst vid det högstadieplugg i Chicago där hon under ett år har lyckats ignorera både välmenande kollegor och eftersatta skolbarn.

Men hennes svärmor har övertalat sin son att göra slut på förhållandet, sagt och gjort - Elizabeth är tillbaka till sin lärartjänst igen. Med en mycket fulare bil.

Hon bryr sig inte om eleverna, slår bara på filmer under lektionerna - där hon självklart är så bakfull så hon inte orkar bry sig. 

Hon är skamlös, säger precis vad hon tycker och oförskämd. 

Det är inte svårt att förstå att man nu är ute efter en kvinnlig version efter att Billy Bob Thornton gjorde Bad Santa. 

Och Cameron Diaz ska verkligen ha en applåd för sin roll, hon är helt galen. Och det behövs sånna här kvinnliga roller kan jag tycka, som är just galna. 

Men, det tråkiga och kanske stundtals tragiska i filmen är att den är helt fixerad vid att läraren Hasley vill skaffa nya tuttar. Om man inte har fejktuttar så kommer man ingenstans i världen, och man kan inte få den nya lärarvikarien (spelad av Justin Timberlake) att gilla en om man inte har stora bröst. 

Jag tycker filmen börjar riktigt bra, men den faller platt någonstans med allt snack om tuttar, oförskämdheter och jakten på pengar.

Med snuskigt skämt på snuskigt skämt åstadkommer Bad Teacher en del högljudd komedi. Manusförfattarna Gene Stupnitsky och Lee Eisenberg, som skrev den amerikanska versionen av The Office, bjuder på lika delar fräckhet och slapstick, men en del av skämten faller platt och det är pauser mellan skratten emellanåt.

Är det spännande att se jakten på att hon ska få sina pengar så hon får sina nya tuttar? Njae. 

Som erfarna människor brukar säga "den duger en bakisdag". 

Det är synd att den inte håller, men jag kan tänka mig att vissa finner den högst underhållande.

3/5

"Shit, hur har mannen lyckats skriva en hel bok?" - var första tanken när jag slog upp boken. Och redan när man bläddrar i de första sidorna så möts man av ändlös humor. 

Boken är rätt tjock, har mycket detaljer i den, hur kan karln, som har knarkat mer än någon annan komma ihåg allt detta? Jo, han har ju självklart fått hjälp på traven..

Ozzy är en legend. Självklart. Han har uppnått det som somliga bara kan drömma om. Han har så mycket fans som älskar både han och musiken han gör, och har gjort. 

För mig är Ozzy Osbourne inte så mycket, missförstå mig rätt: jag beundrar mannen jätte mycket, men tycker inte alls han kan sjunga för fem öre. Jag skrattade åt honom när serien gick på MTV. Jag vet inte alls hur han har levt (eller jo, delvis då) eller hur han har lyckats som han gjort.

Därför valde jag att läsa boken, med vild förtjusning. 

Man får veta hur hans barndom var, hur han levde, att han hatade att jobba på fabriken där han växte upp med sin mamma och pappa. Han skulle inte klara av att leva det där livet. Så han valde att bli musiker.

Man förstå hur han har kämpat för att komma dit han är idag. Att han lever är ett annat mirakel. 

Visste ni att han tog 45 olika piller när familjen Osbourne valde att ställa upp på showen som gick på MTV och blev jätte känt? Och jag skrattade åt honom. Jag trodde han var så förstörd av allt knark. Och det visade sig att han mådde så dåligt att han var tvungen att proppa i sig allt det där, samtidigt som han hade en sjukdom. 

Jag har svårt att tycka synd om rockstjärnor, de har pengar, brudar, bilar och tillgång till allt, men de väljer ju trots allt hur de spenderar dessa saker. Om de väljer knarket före allt, ja, det är ju deras problem.

Men en sak jag har lärt mig av alla dessa rockbiografier jag har läst, så verkar knarket och alkoholen den enda vägen ut ibland. Det blir sådan press på att prestera, de orkar inte med, de har för mycket pengar att hantera och människor som utnyttjar och stämmer dom hela tiden.

Och det var inte annorlunda för Mr. Ozzy.

Man får lära känna han på djupet; man skrattar, förundras, undrar hur fan han tänkte ibland, blir lite förbannad och njuter av den här boken. Och det mina vänner, är en bra bok.

Man behöver inte lyssna på musiken för att få lära känna personen bakom musiken, eller hjärnan om ni så vill kalla det. En viss beundran och nyfikenhet bör dock finnas.

I slutet av boken så undrar han själv hur tusan han har lyckats överleva. Han söp och knarkade varje dag, var knappt nykter under flera flera år.

Jag tror vi får ha kvar Ozzy ett tag till i rockvärlden.

Läs den här boken!

4/5

Jag måste nog vara den sista som ser den här filmen. Alla har hyllat den. När alla hyllar den är filmen oftast dålig (det är ren fakta).

Jag själv jobbar med Aspergers syndrom och jag visste redan från början att jag skulle analysera den i minsta detaj, skulle den likna det jag jobbar med? Skulle det bli kaos? Skulle det skilja sig mycket från verkligheten?

Den som vet bäst är väll den som själv är i närheten av det, tänkte jag.

Så jag satte igång den. 

Visst, det är nog en feelgood film för många. Men inte för mig. 

Det mesta i filmen stämmer med verkligheten, dock inte biten med att de med Aspergers syndrom går runt och skyltar med det, säger "nej, jag har Asperger, rör inte mig". Det är inget de vill ha, inget de skyller på, eller är stolt över. Så vet jag iallafall.

Över till filmen igen. Bill Skarsgård som spelar huvudrollen gör det jätte bra, men jag tror det är svårt att göra film om något som så få vet så lite om. Något som finns på riktigt, om ni förstår hur jag menar. 

Jag gillar hur man visar frustrationen hos de anhöriga till den 18åriga Simon, för det krävs tid och tålamod.

Men, vad gör Cicilia Forss i filmen?? Hon springer runt som en påtänd duracellkanin mest hela tiden. Och jag tycker hon är en stor del av varför jag inte gillar filmen så värst mycket. För hon är urusel som skådis. Killarna räddar upp det trots allt, det är en fin film. Men jag kan inte skratta åt det. Det känns dumt.

"Det finns något oroväckande med att blanda ett sjuktillstånd med humor. Det kan liksom bara bära eller brista och brister det finns stor risk att allt bara blir fördomsfullt. "I rymden finns inga känslor" tycker jag balanserar hela tiden på kanten för vad som är okej och vad som inte är det."

2,5/5