Något jag tagit upp då och då, något som jag gärna diskuterar. Något som jag tror människor är intresserade av, så varför inte dela med sig i bloggen?

Jag tycker själv att man ska provocera, men kanske inte så mycket att människorna som ser artisten glömmer talangen, glömmer musiken (eller vad det nu kan vara)

Att provocera gör att man syns och folk får upp ögonen för en och då tror jag inte att det spelar någon roll om man är en kändis i Hollywood eller en Svensson i Sundsvall. Att provocera är samma sak när man är kille som tjej, eller..? Typiskt exempel på detta var när Adam Lambert kysste en kille på scenen, alla blev hysteriska - men när Britney Spears och Madonna kysste varandra så var det ingen som höjde på ögonbrynen. Ingen som påpekade att det faktiskt är barn som kollar på programmet. För mig spelar inte kyssar någon roll, det är normalt. Något som alla kommer göra någon gång i livet.

Sex finns överallt, vart vi än kollar. Jag har insett att jag inte bryr mig längre, vilket jag kan tycka är skönt för då slipper jag sitta och kommentera arga kommentarer på artiklar och dylikt. Men ska man verkligen sluta bry sig?

Många artister använder sig av sex och sin sexualitet för att synas och jag kan tycka att det är lite smått drygt att se tjejer jucka mot en strippstång. Men det säljer ju.

Jag älskar när band/artister/komiker/skådisar tar upp ämnen som ingen vågar känna på. De vet att folk blir förbannade, men ändå gör dom det. Dom vet att folk ändå lyssnar, även fast dom blir arga. Och det är då man provocerar rätt.

Hur kul är det med en regelrätt artist? Dom är ju skit tråkiga! Hur kul är det med snälla texter, snälla uttalanden och fint utséende. Det är inget som faller mig just i smaken, sen kanske jag inte är fullt normal på denna punkt men det tar vi en annan gång..

Man ska provocera, men provocera rätt. Jag tror man måste vara ganska smart för att göra det, som Magnus Betnér. Han är påläst och kunnig, han kan uttala sig om saker och ting för han vet vad som har hänt i historien, sen blandar han det med sina egna åsikter.

Sen tycker jag det är så konstigt att människor blir rent ut sagt skit förbannade när dom ser att Rammstein har lössnoppar på scenen, att modeller blir sminkade på ett visst sätt och att en kille hånglar med en annan kille. Vet ni vad jag skulle göra om jag var så förbannad; välja att inte läsa, att inte kolla eller att inte lyssna. Man blir väll mer taggad om man ska orka läsa igenom allt? Eller är människor ändå lite smått nyfikna, på "den där andra sidan"..?

Lady Gaga (sångerska) – För sin extrema stil i videos och på scen. Hon tog livet av sig på scenen på AMA tex.

Madonna (sångerska)  - Har alltid sedan hon börjat varit naken i videos och på scen, hon hyllar sex och gör nästan allt för att synas, även nu.

Marilyn Manson (sångare) - Upprör ständigt människor för sina låttexter om våld och sex, i början var han klädd som kvinna vilket var väldigt hemskt i många ögon. Har rykten om sig att han har tagit bort revben för att kunna suga av sig själv, våldfört sig på en vakt på en toa och mördar djur på scen.

Rammstein (tyskt rockband) – Låtar om sex, våld och homosexualitet. Något som både människor och olika världsdelar (läs: vitryssland) blir galen på. På scenen spelar dom även ut texterna, som i en film.

Lilly Allen (sångerska) – Ber sina fans att börja knarka, för hon tycker själv att det är roligt.

Magnus Betnér (komiker) – Pratar om kultur, religion och andra heta ämnen som ständigt upprör.

Adam Lambert (sångare) – Provocerade publik och tittare på AMA med att kyssa en kille, dra en tjej med koppel och stimulera oralsex på scen. Senare avbokade flera program honom att medverka och sjunga.

To much:

Eminem (rappare) – Börjar det inte bli lite tröttsamt på att höra hur han ska mörda sin mamma och slå sönder sitt ex..? Just do it.

Madonna – Hon är 50 år. Vet hon om det?

Ken Ring (rappare) – Ja, vi vet att du har haft det jobbigt i förorten och började knarka. Vi vet.

Petra Mede (komiker) – Personliga påhopp är inte okej. Hon provocerar, men på fel sätt. Kan hon inte bara tyst och springa in till den grotta hon kom ifrån?

Under modeveckan i Milano bjöds det på blåslagna modeller. Tydligen ska detta vara jätte provocerande, otäckt och allmänt äckligt.

Själv tycker jag att det är skit coolt och jätte snyggt! Det är väll lite roligare än att se det där som uppfattas som normalt. Jag uppmanar inte till våld nu, eller att våld överhuvudtaget är bra. Men det är fejk, det är målat och det ser förbannat snyggt ut på dessa män.

Varför blir människor så upprörda? Om man inte provocerar litegranna så kommer man inte fram här i världen. Och varför är detta så hemskt när det finns våld i filmer och i spel..? De kunde nog ha gjort det mycket värre, men då hade väll människor runt om i världen skitit på sig. Fattar inte hur detta kan uppfattas som så hemskt, när våld, sex och dylikt visas upp var och varannan dag? Vi ser ju det överallt!

Enda problemet jag kan se är att man kanske sätter fokus på deras ansikten och kollar på det istället för kläderna.

Vad säger ni, är detta jätte hemskt och farligt?

Såg precis det programmet om Ola Salo. Jädrar vilken man! Jag har väll aldrig lyssnat på The Ark så mycket, men jag har alltid respekterat och beundrat Ola Salo. Jag är lite ledsen över att jag aldrig fick se när han spelade Jesus, jag har alltid beundrat historien om Jesus oxå. Synd att den föreställningen bara gick i Malmö.

Vilket program. Även fast man kanske inte gillar honom så där jätte mycket så var programmet en sån stor insikt, iallafall för mig. Vissa grejer han sa var det precis som att han sa mina ord, det jag tänker på.

Han pratade mycket om kärlek, att han var rädd för det, att vara beroende av någon och inte längre vara självständig. Men då kom en tjej som han valde, istället för rädslan. Jag hoppas jag hittar någon sån, så jag slutar välja det där andra.

I början såg ögonen så ledsna ut men i slutet bara bubblade dom, så fint att se även om man inte känner personen. När jag ser mina vänner och familj ha sånt i ögonen så blir jag själv så jädra glad. Jag har hört att jag kan borra in ögonen i människor, så det går nog inte att lura mig så lätt. 

Det var väldigt längesen jag såg ett sånt här bra program, du kan se det i repris 21/02 och 23/02, men det går säkert på SVTplay oxå.

Kan man sluta älska någon? Om man en gång har sagt jag älskar dig, kan man någonsin ta tillbaka det? Man kan sluta gilla någon, men försvinner kärleken och vänskapen till personen då med?

Jag använder inte älska så ofta, men när jag väl använder det så menar jag det. Det är något man inte ska förbruka.

Jag har sagt jag älskar dig till en person jag lämnat, till en person som lämnat mig. Jag behöver inte gilla dessa i nuläget, men jag kommer alltid komma ihåg vad jag sagt, att jag en gång gillade personen och varför jag sa det till denne.

Hur kan en kärlek, vare sig det är ens partner eller vän bara försvinna? Hur kan man gå från kärlek till rent hat? Gilla till ogilla?

Man får vara arg på sitt ex, på sin vän eller sin mamma. Men jag tror aldrig att kärleken försvinner, den kommer brinna där föralltid. Det man en gång valde kommer nog inte suddas ut så lätt.

Jag älskar inte dig längre är nog en mening jag aldrig vill uppleva.

Det skulle nog vara värst om det kom ur en väns mun. Vad har man gjort för att sluta vara älskad?

Man ska aldrig sluta älska, men man ska välja att älska rätt personer, välja bra personer och hålla på det.

Jag glömmer ofta kärleken människor ger mig, när jag sitter ensam och tror att ingen bryr sig. Jag har så många runt mig och om det syntes så skulle en stor klump med kärlek synas runt mig. Men kärlek är till för att kommas ihåg - och glömmas bort.

Men visst är det härligt när man väl inser att man faktiskt är älskad? Den känslan slår allt.

Kärlek är inte bara att vara kär, som många verkar tro. Jag har varken en pojk-eller flickvän, men jag har min familj och mina vänner och min musik! Det är kärlek. Och jag är så jävla glad att jag har det i mitt liv.

Jag tror inte en kärlek kan försvinna. Tror ni?

Jag är inget stort fan av Kent, inget alls faktiskt. Men nu har dom gjort något jag faktiskt kan lyssna och kolla på.

Förrförra veckan hade denna premiär på Efterlyst, videon och låten handlar om försvunna personer som aldrig kommit tillbaka. Vissa har varit borta i fleraflera år.

Tänk vad hemskt att aldrig veta vad som har hänt, aldrig hitta personen, aldrig hitta kroppen och att aldrig få ett svar. Tänk att sitta dag ut och dag in med ångest om vart ens barn, syster eller pappa har tagit vägen.

Jag antar att det enda man kan göra är att hoppas, om man tappar hoppet har man nog tappat allt.

Jag blev väldigt påverkad av videon, jag blev äcklad och det väckte stor olust i kroppen. Men det som har hänt och det man inte har någon förklaring till ska nog framkalla det antar jag. Om man inte känner något när man kollar på videon så är det mer konstigt tycker jag.

Jag hoppas ni som har försvunnit kommer hem, på ett eller annat sätt.

Fast jag vet att familjer, släkt och vänner alltid kommer ses igen.

Kent - Hjärta.

Här kan du läsa om personer som är försvunna. 

Efterlyst går ikväll kl 21.00 på 3an.

Samhället blir värre och värre, våldet ökar och man mördar som om det vore det naturligaste i världen. Hur kan man ta någon annans liv? Frågan jag ofta ställer mig. Hur kan man utsätta någon annan för sån stor smärta, hur kan man dra ut livet på en människa?

Förut pratades om att om någon person blir mördad är det oftas av en familjemedlem eller en vän, någon man känner. Men det oprovocerade våldet stiger så högt, så fort.

I lördags blev en ung man mördad när han skulle ta ut pengar. Det pratas om på internet att männen som gjorde det blev provocerade av hans utséende. Kan någon förklara hur man kan knivhögga någon till döds för att att personen inte ser ut som sig själv?

Jag blir så jävla rädd, att det ska hända något. Det verkar inte finnas några spärrar på vissa människor, de verkar ha sånt stort hat i deras kroppar. Istället för att släcka deras eget liv så tar dom någon annans.

Ska jag behöva ha någon med mig hela tiden för att känna mig säker? Och är man ens säker då?

Det är så sjukt att man ska runt och vara rädd och just nu tror jag inte att det bara är tjejer som är det.

Om bara människor kunde tänka ett steg längre, tänk om dom kunde få se dessa personers familj och lidandet dom skapar. Tänk om dom hade medkänsla.

Allt dessa 'tänk' kommer inte leda någonvart. Det kommer fortsätta så länge inte någon tar täten och stätter stopp för det.

Jag hoppas du har det bra där uppe Pelle.

Att leva i en familj där en av familjemedlemmarna är FN-soldat är nog ganska svårt att förstå för den som endast tittar på och inte upplever det själv. Så många gånger har jag hört "men jag förstår", men nej, det är ingen som kommer förstå innan personen som sagt det varit i samma sits.

Det är jätte svårt att förklara hur allt känns med att leva med en FN-soldat och alla missioner, jag vet inte ens hur jag ska börja eller sluta. Det jag kan säga är att man ständigt, varje dag lever med en stor fet ångest. Man kan inte kontakta personen, man vet aldrig vad som händer och man vet ju att dom är där för att försöka bevara freden. Det är tokjävlar som bor i dessa länder. Inte alla, men många.

Min bror valde att bli soldat. Han har gjort två missioner till Kosovo och en till Liberia (som klassas som ett av de farligaste länderna i världen). Han har varit i varje land ungefär ett år och kommit hem två,tre gånger under det.

Min bror är nog en av få personerna i mitt liv som jag har grymt stor respekt för. Och för han gör och vad han har gjort i sitt liv, för andras liv. Han går in med sitt liv för att försöka få fred i ett land.

Det är just därför jag blir så jävla förbannad på trångsynta jävlar som kommenterar: "jaha, så han har blivit hjärntvättad han med". Hur kan man ens säga så?! Jag får inte in i min skalle att det ska vara något dåligt med att vara soldat. Dom finns ju för ett skäl: att försöka göra det bättre i ett land.

Men det är så många, så många som tror att de åker ner för att döda människor. Det är inte soldater som dödar, det är det egna folket. De dödar varandra och de gillar det. Att öppna eld är en soldats värsta mardröm. Men är man tvungen så är man, "när det står en människa med ett vapen så står det mellan dennes och mitt liv och då spelar det ingen roll om människan är 55 eller 5 år".

Jag hyser så stor respekt för svenska soldater, men även för amerikanska. Och dessa tycker människor oxå om att snacka skit om. Varför? Dessa pojkar, killar, män blir tvingade att vara soldater. Så fort de fyllt 18 år så sätts de på ett plan till ett annat land. Hur vet man att de ens vill vara där? Man har inte mycket till val om man blir tvingad och därav kan man inte yttra sig heller, enligt min mening.

Här i Sverige får man välja, vilket min bror gjorde. Han är en stor människa, något jag aldrig kommer vara eller kommer bli. Han har verkligen gjort allt, sett allt och dessutom varit stor chef för sin grupp.

Jag mår riktigt dåligt om vad som skett i Afghanistan, jag kan inte ens (och jag vill inte) föreställa mig hur det är att förlora någon som är på mission.

Tänk vad dessa män gjorde för landet. Och vi ska vara tacksamma, vara stolta för vad våra soldater gör runt om i världen. Vi ser inte allt, vi ser kriget men inget mer, vi ser inte vad de gör för alla kvinnor och barn, djur, hur de går runt och pratar med folket.

En gammal klasskompis, Edin (som jag förövrigt inte pratat med på hur längesen som helst, men det hör till en annan historia) var jätte imponerad över min bror. Jag vet inte om det beror på att han själv kommer från ett annat land, har sett vad som hänt och vad soldaterna gör eller om han bara hade en större insikt. Vad det än var så blev jag så glad att höra det, nästan varje dag i skolan. Och det behövs sägas hela  tiden av alla, vi ska vara så sjukt glada att vi har soldaterna!

Men, trots det så kommer familjerna att lida när en av familjemedlemmarna åker iväg. Min bror vill åka till Afghanistan och jag vet själv inte hur jag kommer reagera. Även fast den som inte varit med om det aldrig riktigt kommer förstå så vill jag ändå att man har i bakhuvudet att dom finns och gör ett jävligt bra jobb. Vilket annat jobb går man in med livet som insats och försöker göra allt lite bättre för alla människor runt om en?

Våra svenska soldater förtjänar allt och lite till.

Bilderna är från Kosovo.

Här och här kan du läsa om hur du stöttar utlandssoldater.

Ja, bortsett från att jag inte funnit nån än. Den där riktiga karln, med en riktig humor, som fattar min humor, som är omtänksam och snäll och verkligen bryr sig. Och som är rock'n'roll!

Inatt låg jag och tänkte på förhållanden och singelskap. Jag vet inte hur många gånger jag hörde förra året att jag måste skaffa mig ett förhållande. "Men han är väll bra, satsa på han!" Jag fattar inte varför det är så viktigt att vara ihop med någon, jag klarar mig så himla bra själv. Visst kan det vara mysigt att krama på någon, men jag föredrar att krama kudden när jag tänker på all denna svartsjuka och drama som ofta förekommer i förhållanden.

Jag är väll lite skadad av andra förhållanden jag har haft oxå och vill helst inte bara kasta mig in i ett förhållande och börja lita på en människa och bli tokkär.

Jag har märkt vad som kan hända om man nu blir tok-kär. Det slutar i katastrof. Och nu pratar jag inte om mig själv utan människor nära mig där jag får en inblick i hur vissa förhållanden verkligen ser ut. Vissa som jag sett upp till inom kärleken har verkligen gått från toppen till långt ner. Utåt sett ser vissa så bra ut.

Jag är singel (bortsett från att jag bara träffat idioter hittills) är för att jag vill slippa ständig svartsjuka, bråk, ständig telefonterror, ha någon flåsande i nacken, någon som slutar respektera en tillslut. Jag vet inte när och hur kärleken gick från att vara just kärlek till att vara något fult, ha någon att kontrollera.

Självklart finns det ju inte bara sån här kärlek, jag har ju sett det goda oxå. Dom där som man bara ler åt och är glada för deras skull.

Jag fattar inte varför man blir tokkär. Varför tar man det inte bara lugnt? Varför måste man förlova sig, flytta ihop och ha en tro att man ska klämma ut tre ungar innan året är slut. Jag tror många förhållanden tar slut för att man just är för snabb med allt.

Jag är 20 år, lugna ner er. Jag kommer nog bli kär någon fler gång. Men om jag dör utan ett förhållande så är jag lika glad ändå, jag har faktiskt kärlek i mitt liv även fast ingen står bredvid mig och pussar på mig.

Och fyfan vad bra det känns.