"De 18 europaspelningarna har inte tagit kol på Johnossi. John nämnde under ST:s intervju att de sällan, och absolut inte just nu, klagar över livet. Det gör inte heller vi efter en kväll med honom och Ossi.

Att se sundsvallspubliken njuta och gå in i en form av röjfylld trans är inget jag eller någon av de hitbjudna aktörerna är bortskämda med under det senaste året. Därför hettar det till extra mycket när varenda befallning lyds och låtrad efter låtrad avspeglas på salens nitiska läppar.

Med en hejdlös stämningsuppbyggare som påminner om något som skulle passa till en magikers formler bygger de upp en ton och ett tempo som får publiken att snudda vid deras spännings bristningsgräns.

Detta inte förgäves. Förväntningarna är rysligt höga och visst kan duon också trolla.

Takten växlas upp och öppningen övergår till en bekant basgång. Kvällen startar på samma sätt som nya skivan med ljudparaden Mavericks.

Man kan inte nämna nog många gånger hur fascinerande det är att Johnossi, John och Ossi, två personer, en akustisk gitarr och ett trumset, kan låta som ett simultant sjumannaband. Med sin lysande musikexpertis förvandlar de Johns gitarr till fyra med hjälp av tre förstärkare och låter Ossi dänga sina trummor som om han kämpade för sitt liv.

De kommer undan med att det de gör inte är modernt. De leker inte med många nya grepp och det annars vanligt förekommande minimalistiska tänkandet är obefintligt. Men det är heller inte det Johnossi utlovar, de utlovar kraft och energi vilket de levererar med råge i form av ljus, dån och energiska rörelseattacker.

Vi behöver aldrig vänta på nästa nivå, Johnossi jobbar med en ständig acceleration och når sin absoluta maxfart i sista låten Roscoe. Efter den är det möjligt att släppa ner axlarna och att andas igen.

Hur Johns röst ska hålla, vilket antal sprängda trumhinnor vi kommer kunna räkna till och hur många epileptiska anfall som kommer utspelas under pågående turné låter jag vara osagt. Det spelar ingen roll, Johnossi håller ändå."