När det är synd om mig shoppar jag.  

Jag måste rensa garderoberna - då måste man ju köpa nytt, det får ju inte eka tomt..

Jag kommer på mig själv hur den där känslan återigen nått min kropp

Det var längesen nu, men jag minns det som igår

Jag känner att jag bara vill sparka och slå, slå och skrika

Jag trodde jag hade gömt det här långt, långt inne 

Även fast jag pratar om det så finns där ett sår, ett sår som jag aldrig kommer riva upp

Jag pratar inte om det såret, och jag vill aldrig känna på det

För om jag känner är det verkligt

Jag bär på en historia

En historia få får veta

En historia som få får uppleva

Jag försöker dela med mig, ibland

Men möts av oförstående blickar

Varför säga något alls, när man har en hjärna som är söndersprängd av minnen 

Minnen som är flera år gamla, men ibland känns det som det hände för en timme sedan

Och så kommer jag ihåg ilskan, hopplösheten, den där frågan; "varför?"

Och jag känner mig lika handfallen 

Nu som då

Mitt huvud dunkar. Inte mot en vägg, men det känns nästan så. 

Nu mina vänner beror inte detta på en jäkla bakfylla (jag jobbade faktiskt igååår och idag), jag har inte ont i skallen ofta men när jag väl får det så känns det. 

Jag ska snart käka tacosoppa som mamma kom förbi med, sedan ska jag knata ner på affären och hoppas att skallen mår bättre.. 

Idag är det söndag och då är jag värd chips! Orkar inte bry mig om min sälkropp, inte när det regnar iallafall.. På söndagar är det alltid dött här i Sundsvall, om man väl möter någon är det en zombie. Bäst att ta med sig ett vapen. 

Puss.