Ooooohhh fyfan, jag har inte varit sjuk på jätte länge men inatt ville jag tydligen bli det. På jobbet dessutom, man kände sig ännu mer yngklig när man inte ens var hemma i sin egna säng. 

Tackar gudarna att jag inte har lika ont i halsen iallafall, det är nog det värsta. Jag lyckades sova någon timme förut men känner mig helt mörbultat. Det var längesen jag var förkyld nu, jag hade glömt bort hur ovärt det är.. 

Förutom det så har det ju varit en bra morgon. Ja, Obama vann ju valet! Jag har nog läst varenda liten artikel om det där valet, i flera veckors tid. Jag har med spänning längtat till valet. Och jag fick som jag ville; den rätta mannen vann. Det är med en lättnads suck, precis som man har märkt bland amerikaner som blivit intervjuade: det är jubel och så men mest lättnad att inte den där jäkla Romney vann. Är han på riktigt? Seriöst? 

Jag förstår inte hur den människan kan komma så långt och att människor faktiskt gillar hans hemska surr om våldtäkter, aborter och om han skulle vinna skulle han skita i befolkningen som inte röstade på honom. Ja, ni hör ju.. 

Många säger "men det där är ju i USA, vad rör det oss?", mycket mina vänner. Det är nog dax för den som inte är insatt att bli det. Landet USA påverkar alla andra länder.

Jag hoppas Obama inte lovar för mycket, han var ju ute på hal is där ett tag och jag blev besviken på honom. Men att få vara president i 4 år till måste få han på rätt köl igen. Och han har ju så sjukt bra åsikter, han bryr sig verkligen om folket oavsett hudfärg, position i samhället, fattig eller rik. Han ser människan. Sånna gillar jag.

Nu ska jag snora vidare, jag vill ha min mamma här som torkar mitt snor. Men man kan inte få allt här i livet. 

Ikväll glor jag på det nya programmet 'Stalker', som går på 3an kl 21 ikväll. Lär vara intressant.

Welcome back.

Ibland undrar jag hur människor orkar. Hur människor med svåra problem i livet orkar att leva och vara så starka. 

Det finns vissa som jag ser upp till när det gäller just det. 

Jag kan ofta tycka synd om mig själv, men sedan blir det som att jag slår mig på händerna och tänker "nej fan, det finns så många som har det mycket jobbigare än mig. Och vissa klagar inte ens".

Dom där som inte klagar.. Dom som uppskattar livet, och verkar kunna se solsken även fast när det är som mörkast ser jag upp till. Såklart så ligger de i sängen och gråter, precis som mig. Såklart de mår jätte dåligt vissa dagar. Men ändå lyckas ta sig upp även fast andra människor inte alls fattar hur de orkar. 

Jag har skrivit mycket om hiv de senaste dagarna (HÄR och HÄR), jag står upp och kommer alltid stå upp för homosexuella, inte bara för att jag har många i min närhet som är det, utan för att de är MÄNNISKOR. Jag har aldrig förstått hatet mot en människa som blir kär och gillar en av samma kön. 

Jonas Gardell har gjort Sverige en stor tjänst; nu pratas det om HIV och AIDS igen. Ett ämne som det har varit så tyst om så länge. Men nu är tiden inne, det kanske var tvunget att det skulle ta så lång tid. Människor kanske kan ta in det bättre nu och kunna prata om det, minnas och gråta. 

För någon dag sedan var min vän Ola med på tv. Han gick då ut med han är HIV positiv, han har levt öppet med det ett tag och haft diagnosen många år. 

Och så kom den där förundran. Hur stort det är. Jag förstår inte hur mannen orkar. Men det är som han själv säger; han vill hjälpa andra.

Och det är sånna här människor som gör livet lite enklare för andra människor i samma sits. 

Det behövs bara en liten röst för att få många andra att reagera och engagera sig. 

Och det är det här som ger ett litet hopp om mänskligheten, det finns så fina, varma och underbara människor runt omkring oss som bara vill få oss att öppna ögonen och inte vara rädda. 

Och dessa människor ska vi vara glada över att de finns.

Intervju med Ola Lindström och Robert Bylund, RFSL i Sundsvall.

Här kan du kika in hemsidan där klippet finns också.

Jag har tänkt lääääääääääänge på hur jag ska lyckas inleda detta inlägg. För det är något stort på något sätt. Jag vill få det så bra som möjligt. 

'Torka aldrig tårar utan handskar'. Vad ska man säga? Det finns tusen ord i mitt huvud, hur ska jag få ut det på bästa möjliga sätt?

Ingen kan ju ha undgått denna bok, skriven av Jonas Gardell, och igår så visades den tredje (och sista) delen av serien med samma namn. 

Jag har nog aldrig upplevt de känslor som jag har gjort under dessa tre delar. Aldrig. Någonsin.

"Det är 1980-tal och de allra modigaste bögarna har börjat resa sig för ett liv i frihet. Rasmus flyr trångsyntheten i Koppom och flyttar till Stockholm där han möter kärleken i Benjamin. En tid av lycka tar sin början samtidigt som unga män börjar magra av, tyna bort och dö. Aids har drabbat Stockholm."

Något som slår mig genast, när jag börjar titta på serien är hur jag skäms. Skäms för att jag inte visste att det var såhär, HÄR i Sverige - i mitt land!! Hur homosexuella blev behandlade, hur de blev kränkta och inte vågade vara sig själva. Hur AIDS kom till landet och det blev bögarnas fel. Alltihop.

Jag skäms för jag inte har varit påläst, eller har jag valt att titta bort? Kolla bort för att slippa allt jävla skit som människor har blivit utsatta för och fortfarande blir?

Jag är evigt tacksam för att det finns en människa som Jonas Gardell, som valt att gå ut och berätta för oss som inte riktigt visste, vi som visste men valde att titta bort och framförallt för alla fina unga män som dött av sjukdomen, som tagit livet av sig, de som klarat sig. 
De som har dött ska aldrig någonsin glömmas bort, aldrig.

Genom både boken (det kommer även en del 2 och 3 av böckerna) och serien så har den mest trångsynte fått öppna sina ögon. 

Det här är sanningen; det ska inte suddas ut, göras finare, bli gulligare, få ett lycklig slut - för så var det inte. Det var precis såhär, i just den här staden, i Stockholm, i Sverige.

Serien har fått mig känna känslor som jag aldrig på något sätt känt förut. Jag har gråtit som jag aldrig har gjort.

Jag är en rätt hårdhudad tjej som inte gråter till det jag ser på. Men det här.. 

Allt beror på att det är en sanning, det har hänt, människor har verkligen upplevt det här, medans somliga av oss har suttit på våra feta arslen och ryckt på våra axlar. Allt beror på skådisarnas insats.

Fan, vad bra de är! De gör historien så verklig, precis som den är. På riktig. Det är på riktigt. Det har hänt, dessa människor har ju faktiskt funnits och de gör de levande igen. De ger människorna en upprättelse, en upprättelse de inte fick då.

Jag hoppas att både serien och boken har rört runt i grytan, för det behövs. Tiden var inne att visa detta, precis som Gardell säger. Man ska inte se bort, man måste se det hemska. Vi kan inte göra så mycket åt det just nu, mer än att minnas och hylla.

Jag hoppas människor känner precis som mig när jag har tittat och läst om det här.

Aldrig mer ska detta vara ett ämne vi slår bort; vi ska se det i vitögat hur hemskt och tragiskt det än är.

HÄR kan du titta på alla tre delar av Torka aldrig tårar utan handskar.

“Det var de som älskade mest, de av kärlek besatta, det var dem som frosten tog.”

Är det något jag hatar är det folk som tjatar. Helst säljarfolk. Nu är jag inte så dum att jag svarar på nummer som jag vet är säljare. Synd att jag inte har en muteknapp eller möjligtvis en varningsklocka när jävlarna ska komma och knacka på min dörr.

Efter klockan 19 (helst efter en jobbdag) vill jag helst inte prata med någon. Då vill jag sitta tyst i fotöljen alt. soffan och bara tomglo på datorn eller tven. 

NEJ DÅÅÅÅ då ska man såklart störa mig. Jag kände redan när jag öppnat dörren halvvägs att det var ett dåligt val av mig att öppna just den här tiden på dygnet. Varför skulle en granne komma och knacka på? (Som jag försökte intala mig när jag gick mot dörren).

Det var en herre som även var här förra veckan. Han har gett sig fan på att jag ska gå med i hyresgästföreningen. Jag är en sån där som inte vill skriva under på nått hur bra det än kan vara. Jag vill tänka själv och kanske läsa på hemsidan och sedan bestämma sig.

Det ville inte den här herren.

Precis som förra gången så tjatade han om att jag kanske betalar fel hyra, att jag kan ta hjälp av dom om tvättstugan krånglar (?) eller om jag funderar över trappstädningen (???). Han sa allt väldigt replikit (påhittat ord kanske..), som att han övat och sedan lärt sig alla meningar och huuuur braaaa alllt ääääär. Fast han sa den här gången att jag kan höra av mig om en granne är full och lever om. Ja, det är ju säkert dom jag tänker på när jag blir störd av en granne som klunkat för mycket av det goda.

Det är säkert jätte bra med hyresgästföreningen, för dom som verkligen vill vara med.

Jag blir mest irriterad att samma man kommer och knackar på endast en vecka efter att han var här första gången och tjatar, tjatar, tjatar på att jag ska gå med. Och detta efter att han första gången gav mig ett inbetalningspapper så jag själv får skriva under här hemma! 

Man skall inte störa Bella på kvällen..

Efter att han malt på om städning och fulla grannar, så fick jag nog och sa åt han att jag faktiskt bestämmer själv. Om det vore lagligt för en sekund att slåss kanske han hade fått sig en smäll.

Nu och föralltid kommer jag alltid komma ihåg den där jäkla knackningen.

Stör inte mig när på kvällen sa jag!!

Det var längesen en video var så mitt i prick för mig och för mina känslor och vad jag går igenom precis just nu.

Såklart står Linkin Park för musiken, som jag ofta gråter till, både på gott och ont. När jag är glad och när jag är ledsen. De är väldigt duktiga på att göra känslosam musik, helst när jag behöver det som mest. 

Nu har de precis släppt sin nya video till låten 'Castle of glass'. Det hade inte varit så mycket om det inte handlade om män som går ut i strid. Män som säger hejdå till sina nära och kära. Män som dör. Barn som sedan blir som sina fäder och går ut i strid. 

Även fast det inte handlar just om militärer så kan jag inte sluta gråta. 

Det är så himla fint samtidigt så himla hemskt.

Att jag är instabil på just det här området just nu gör ju inte saken bättre. Men låten passar verkligen jätte bra in i videon. Och tvärtom.

Titta och se vad bra det är, och kom ihåg att komma ihåg alla människor som går ut i strid, runtom i världen. Ge dom en tanke, en liten tanke på vad de går igenom och alla de anhöriga som sitter oroliga och väntar på dom där hemma.

"All great things are simple, and many can be expressed in single words: freedom, justice, honor, duty, mercy, hope."

Hittade den här texten på facebook. En kille som är muslim men INTE vill ha böneutrop i Sverige, en väldigt bra text! (Vet ej varför första delen är fet, får inte bort det..)

"Känns som om man borde skriva något angående detta, men först om mig:
Jag är född i Sverige sen 21 år tillbaka, och är otroligt tacksam över de.
Jag talar dessutom för mina föräldrar som är minst lika tacksamma för alla chanser dom fått. Dom kom hit från Thailand för ett bättre liv och de fick dom, tack.
Jag älskar Sverige(cheesy, sure), för de finns inget annat land jag skulle vilja se mina framtida barn växa upp i.

I onsdags kollade jag på Efterlyst, vilket jag ofta gör på onsdagar. Jag gillar hur äkta programmet är, hur de med hjälp av svenska medborgare hjälper polisen att bura in människor som begått brott. Det måste vara det effektivaste sättet att göra det på - för någon har alltid sett något. Sett någon.

Något som dock chockade när jag satt där i godan ro i min soffa var hur de valde att ta med en kille vid namn Alexander, en kille som förekommer 23 gånger i belastingsregistret och som har suttit två av tre delar av sitt liv i fängelse. Han satt nu inne i 6 år för grovt rån.

Den här killen var ingen ängel, han hade utsatt människor för så mycket hemskheter att de än idag inte mådde bra. Han valde inte bara att råna, utan att förstöra människors liv.

Varför var han med i programmet då? Jo, han hade skrivit ett brev till Hasse Aro och Efterlyst, där han hade tagit åt sig för att programmet hade visat ett av hans rån på skärmarna bakom Hasse där han står och pratar. Han hade tagit åt sig. 

"Jag har sett den där sekvensen så många gånger och jag tycker inte man ska göra så att offren blir påminda av det, det är fult". Säger han. Det första som slår mig när han säger sådär är att nu sitter han i direktsänd tv, där han snackar så mycket skit - tror han inte att hans offer mår dåligt över det?!

Jag skulle då inte vilja kolla på ett program och helt plötsligt blir gärningsmannen som gjort mig illa intervjuad på bästa sändningstid, för att han har tagit åt sig av något. 

Han ser nog det här som den bästa chansen man kan få - tänk att Efterlyst väljer honom att få prata om sitt liv, det han har gjort och vad han vill göra nu! Han säger att han inte vill göra fler brott när han kommer ut igen, leva normalt. Ändå säger han snabbt emot sig själv och säger "ja, men du kan ju bara kolla på mitt cv för brott - det är mer vettigt att jag skulle göra ett till brott".

Jag vet inte alls hur de tänkte när de tog med en sån här man.

Varför har det helt plötsligt blivit inne att ta med gärningsmän och ge dom luft?? De sätts på någon slags pedestal och blir kända - det är väll just DET man vill undvika. Man ska komma ihåg offren, tänka på offren, vad de blivit utsatta för - det är dom man inte ska glömma. 

En psykopat som törstar efter uppmärksamhet, som skiter totalt i vad han gjort, det är han som ska  tystas ned!!

Vi leker med tanken, även fast tanken är hemsk: tänk om du blivit brutalt överfallen, eller någon annan som du känner blivit det: hade du, för en sekund, ens velat se det ansiktet som gjorde detta, igen?

Varför gör de såhär, hur tänker de?

Jag verkade inte vara den enda som tänker såhär, Efterlyst blev brutalt ned kommenterade av kritik efter att detta hade sänts. Med all rätt. 

Inte nog med att de just tog med honom, han verkade inte riktigt med. Med inte riktigt med menar jag att han antagligen var drogpåverkad. Han sluddrade och såg inte ut att hänga med riktigt. Hur de kunde gå med på intervjun ändå, är för mig en gåta. 

Jag anser att om man blir dömd för något så har man tappat just dom där rättigheterna. Man ska inte kunna nå ut till media och få 'prata ut'. Få sona sina brott. Få be om förlåtelse. 

Offren kommer må dåligt, långt framöver, ska de då behöva få se gärningsmannen hela tiden, trots att han sitter inlåst?

Och man bävar inför dagen då den här mannen åter släpps ut i det fria och kommer skada ännu en till människa, få ännu ett brott på sitt cv och få sitta och prata ut om det. För det är han väll värd?

HÄR KAN DU SE PROGRAMMET.

Kan man kalla den ny när den egentligen är gammal?

Den har bara legat och vilat lite och har nu åter funnit ljuset.

Jag har åter blivit besatt av The Sex Pistols. När jag var yngre (och säkerligen den enda i min åldersgrupp) lyssnade jag mycket på dom. Det förvånar mig än idag att jag faktiskt lyssnar på dom. Jag vet inte varför. Kanske för jag normalt sätt inte lyssnar på punk.

Men jag håller fast vid att det spelar tusan ingen roll vilken genre det är man lyssnar på, så länge man tycker det är bra och finner något speciellt med musiken.

Såklart lockas jag av det arga och 'vi skiter i allt' med Sex Pistols. Jag älskar att dom inte var som alla andra. 

Och den där Sid, jag vill inte gilla han egentligen, tror jag, men jag kan inte låta bli. Jag är fascinerad av honom fast det var 33 (hoppas jag lyckades räkna rätt nu) år sedan karln dog. 

Jag kommer ihåg första gången jag såg Sid&Nancy filmen. Jag kände sånt obehag. Kanske man inte ska kolla på sånt när man är en liten plutt. 

Nu när jag har sett den när jag är äldre kan jag se den svarta humorn i det, visst det är tragiskt och det är konstigt att man hyllar sånna här människor. Även jag kan inse det. 

Men jag tycker inte om dom för att det är (var) fräna människor, det är musiken naturligtvis som lockar mest och gör att jag faktiskt gillar människorna bakom det också. Och det mesta jag lyssnar på är inte så fint bakom kulisserna tror jag.

Jag har alltid attraherats av det fula. Det man inte får göra. Det man inte ska lyssna på. 

Men jag kan inte låta bli att låta besattheten som jag alltid haft, lite dolt, komma upp till ytan igen. I fucking love it!

Gammal musik kommer alltid att vara den bästa musiken. Iallafall i mina öron.