Igår när jag jobbade så snubblade jag in på en dokumentär. Jag hade missat början och såg bara delar ur det lilla som var kvar. Jag blev väldigt intresserad av den och hittade den otroligt nog när jag kom hem.

Nu har jag sett den, "Livet efter dödsstraffet". Filmaren David André gjorde en dokumentär om Sean Sellers, som mördade Robert Bower när han bara var 16 år. Mindre än ett år senare dödade han även sin mamma och låtsaspappa när de låg och sov i sin säng. 

Sean hade en kompis med sig vid Bower's död, och anledningen till varför de ska ha dödat honom var för att han nekat Sean att köpa öl samt att de ville veta hur det kändes att döda någon. 

Sean försökte göra så det såg ut som en inbrottstjuv tagit sig in i huset och skjutit hans föräldrar. Han skyllde på att han var besatt av en demon vid dådet. Han läste mycket om satanism vid 15-16 årsålder och omgivningen märkte snabbt hur han förändrades. 

Sean är inte unik bara för att ha dödat någon, men att begå sådana brott vid sådan ung ålder är unikt. Vad som också är unikt i det här fallet är att han dömdes till döden och blev den första som var omyndig som blev tilldelat dödstraff.

Man får se i dokumentären hur Sellers fann Gud i fängelset och var noga att berätta för unga hur farligt satanism var, man kan bli som honom och inte veta vad man gör och hamna i fängelse. 

Säga vad man vill om både Gud och satanism, det bryr jag mig inte så mycket om. Men som 15-16 år och göra något sånt här grymt brott och skicka killen till fängelse OCH tilldela dödsstraff utan att ens kanske tänka på hur han mår psykiskt, det får mig att fundera. Antagligen led han av en allvarlig psykiskt störning, antagligen inte bara under dådet utan under hela hans uppväxt. Tyvärr får man inte veta mycket alls om Sellers uppväxt, mer än att han bodde hos sin morfar för att hans mamma jobbade väldigt mycket, pappa övergav honom och mamman hittade en ny man som blev hans låtsasfar - som man febrilt försökte imponera på. Man får inte veta hur familjesituationen var, om han hade många kompisar, om han var utåtagerande.. Om man fått veta det kanske man förstått, iallafall en liten del varför han gjorde som han gjorde. 

Och så var det det där med dödsstraff. 

Jag minns det som det var igår; jag är i klassrummet och vi ska diskutera dödsstraff - för eller emot. Alla säger för. Utom jag. 

Jag, personligen, har aldrig varit för dödsstraff. Människor verkar bli förbluffad över tanken på hur man kan ens tänka så. 

Den som dödat ska dö!! 

Men är det verkligen så lätt att tänka så?

Visst, jag har aldrig, och hoppas att jag aldrig kommer få uppleva det de nära och kära har fått uppleva av att mista en pappa, syster eller fru för att någon mördat denne. Jag vet inte alls hur det känns, och kanske man tänker så om man upplevt det själv. 

Människor törstar efter hämd. Någon att skylla på. Någon att döda för att de har dödat. 

Men, människan som har dött kommer aldrig komma tillbaka, känslan av hopplöshet och sån stor sorg kommer man alltid att få bära med sig. Dessa känslor försvinner inte för att mördaren dör. 

"Öga för öga, tand för tand" är något som nämns väldigt ofta, helst i USA där dokumentären utspelar sig och där man fortfarande avrättar människor för sina brott. "Du ska få tillbaka för det du gjort, var så säker".

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara anhörig till offret som dött, att bära på sådant hat och bara vill se den som gjort det död. 

Jag bär med mig den gamla klyschan att man måste försöka ta sig vidare, kanske inte förlåta allt, men göra något, tänka annorlunda för att inte ruttna bort i sina hämdbegär. Det kommer äta upp en tillslut. 

10 år efter Sellers död möter filmaren André offrens familj, Sellers familj och vänner men även åklagare och fångvakter som var med och bestämde och sedan utförde avrättningen. 

Alla mår dåligt. På ett eller annat sätt. Alla utom en: åklagaren. Han känner ingen ånger att han har skickat över 60 (!!) personer rakt in i döden. De förtjänade det. Dödsstraffet gör att andra personer tänker en gång till, "om han fick dö, det betyder att jag också kan göra det om jag mördar någon" - detta är motbevisat och visar att människor ändå dödar varandra. Även fast man kan få dödsstraff. Men åklagaren håller hårt på sina åsikter.

Sean förtjänade det, trots att han var så ung. 

Jag kan knappt förstå hur man kan skicka ett barn in i döden. Jag vet vad han har gjort, jag försvarar absolut inte hans brott, eller någon annans för den delen, men jag tycker bara det är helt fel. 

Vi lever inte på medeltiden längre, men man kan faktiskt tro att man gör det ibland. Självklart ska rättvisa skipas - människor som mördar, våldtar och rånar ska naturligtvis sona för sina brott och det länge. Ett mord ska inte bara vara ett mord. Det ska inte bli en prick i statistiken. En människa måste fråntas, de flesta, rättigheter då denne tagit någon annans liv, förstört för så många andra - familj, vänner och bekanta.

Varför inte låta människorna få sitta och ruttna varje dag i fängelse tills de dör? Då vet man ju att de lider ännu mer. 

Tyvärr är det ju en walking holiday på svenska fängelser, men i USA är det ju snäppet hårdare.

En vakt berättar att han inte kan se in i mannens ögon när han ligger på båren och väntar på att få giftet. Han skulle inte palla det. Han skulle inte klara av att se hur han ligger där och stirrar döden i vitögat och ber honom om en sista chans att få leva. Att han ska vara den sista mannen ser. 

En kvinna vill börja gråta när hon ger dom giftet, men hon kan inte för att det inte är professionellt.

Jag undrar många gånger hur man pallar av att vara med om något sådant. Vara med och döda någon. 

Där ligger en som har mördat en för honom okänd man, han har mördat sina föräldrar - men man kan inte bli ohuman för det. Man kan inte stänga av alla känslor och bli kall, någonstans där inne mår man dåligt och vet vad som händer. En person ska snart dö och det är vi som gjort det.

"Åklagaren kan gå och lägga sig på kvällarna och somna gott. Men vakterna, som jag känt i flera år och som jag blivit nära vän med, som jag träffar varje dag, får gå hem med vetskapen att de har dödat mig. Att Sean är död" - det skriver Sean i sitt sista brev innan han dör. 

Och vilken ångest de bär på, de som varit med om detta. Hela dokumentären osar ångest, från varenda håll. Sean har dött, de som ville det mår inte så mycket bättre. De som de älskade är fortfarande borta. Sean's moster har inte bara tappat sin syster utan även Sean, båda är döda. 

Jag vet inte om jag någon gång i framtiden kommer tycka annorlunda vad gällande dödsstraff. 

Kanske, kanske inte.

Men den här dokumentären gav mig en inblick om hur faktiskt världen ser ut och att cirkeln aldrig blir sluten om man använder sig av dödsstraff. 

"Jag tycker om USA och Oklahomas invånare - i deras enkelhet, gästfrihet och uppriktighet. Jag åker hem med en underlig känsla att invånarna här ändå inte riktigt tror på dödsstraffet. Ett straff som inte avskräcker från brott; som hemsöker offrens familjer som bara vill få ro, som sakta nöter ner de som verkställer det och som rycker de dömda ifrån familjer, makar och barn. Under den här resans gång har jag inte sett nått annat än ett lidande utan slut."

Det finns vissa osynliga regler som man helst inte ska bryta. Om dessa bryts så kollar människor liiite snett på en. Men eftersom jag inte är den som är den så bryter jag helst regler. Och helst osynliga regler. Man ska inte vara som alla andra. 

Idag åkte min studentmössa ner i soporna. JAAAAAAAAAAA. FY VA HEMSKT. Världen går under och allt det där. 

Det kändes förbannat skönt. Jag har väntat i flera år på att göra det men har tänkt "jag måste behålla den, bara för att". Jag hade den gömd i min garderob och så fyllde jag den med nagellack. Alltså, den är inget direkt jag är stolt över. Hur man nu kan vara stolt över en ful jäkla mössa. 

Mamma säger till mig att man inte ska behålla något man mår dåligt över. Och jag som hatade skolan av hela mitt hjärta, påminns av skolan varje gång jag ser den. Jag har inget ont alls mot mina klasskompisar, men jag avskydde att gå dit, plugga, sitta stilla, lära sig saker som jag ändå glömde bort lika snabbt, lärarna som skällde på mig.. Sånt blir jag påmind av när jag ser på studentmössan. 

Och jag var inte heller den som orkade lägga flera hundratals kronor på den heller, jag tog den billigaste, hade den på mig i en timme sedan kastade jag in den i garderoben.

Jag var nog den lyckligaste i hela Sundsvall när jag fick ta studenten, och det var ju inte direkt mössans förtjänst att jag faktiskt stod där och vrålade som en skållad katt.

Jag knäppte ändå kort på den för att påminnas av de söta meddelanden jag fick av mina klasskompisar. Hoppas de också menade vad de skrev, annars kastar jag er i sopkorgen också :)

På nått sjukt konstigt vis är det så skönt att jag är av med den. Nu behöver jag inte tänka på den eller skolan något mer va!

Ja, precis som rubriken lyder så var den där herren här igår. Samt andra ovärda artister som Uggla och Sean Banan. 

Detta har blivit pepprat i mina öron enda sedan det blev bestämt för cirkus ett halvår sedan.

Något är ju allvarligt fel när det HÄR är det största och bästa som hänt i Sundsvall. De säger det varenda gång det kommer sånna här hemska artister, "ååååh de kommer hiiiiit till oooosss, såååå underbaaaart!!"

Ja, de kommer väll hit för att ingen annan stad vill ha dom?! Bryan Adams.. Karln har väll inte haft en hit på 20 år och alla vet ju bara om en låt ändå, alltså.. Den senaste hiten. 

Jag skäms återigen över min stad och hur den där Tjacka alltid tar hit skitband som skitsuger. 

Nej, jag behöver naturligtvis inte gå, missförstå mig rätt: jag blir bara så förbryllad att folk sväljer den här skiten som vatten. Att de går på det. Att de slösar sina pengar på det.

Något annat jag blir förvirrad över är att folk i min ålder går. Det lockar ju såklart medelålders som tycker det är mysigt att sitta (ja man sitter i Sundsvall när det är konsert) ihopträngda, med regnjackan på och höra på häääärlig musik. Men att 20åringar vill gå är för mig en gåta. Jaja, alla är vi olika. Tråkigt att just det här ska vara det största de kan hitta på för min stad. Vad hände med Metallica lixom?! ;)

Med ett smile in my fejs så kan jag ju glatt berätta att det började åska och regna igår. Buhu, mitt i allt. Hoppas en blixt prickade Uggla så han fick en uppenbarelse och började göra riktig musik. Ljuva tanke. 

Avslutar detta positiva inlägg med en helt random bild på blommor jag lyckades plocka när jag gick från jobbet, fan va mammig jag har blivit (= mamma älskar att plocka blommor).

Nu ska jag sova en skvätt!

Och så hände det ofattbara.

Jag har fortfarande en sån klar bild på vad jag gjorde, vad jag tänkte och när jag insåg att det faktiskt var allvar.

För ett år sedan så försökte den där mannen förstöra Norge, men nu, när man blickar tillbala står hela nationen enade och samlade. Något som Sverige aldrig kommer att göra. 

Trots så många döda, så står de bakom varandra, håller varandra i händerna och tänker inte släppa taget.

Många undrar, precis som jag, hur en ensam man kunde göra något dylikt. Att vara så kall att göra en bomb och sedan gå runt och skjuta hjälplösa människor.

Smärtan och bortgången av flera människor kommer alltid att finnas. Men de fina minnena och kärleken kommer alltid att övervinna allt. 

Jag tycker det är jätte viktigt att det uppmärksammas både i tv och på internet på ett års dagen av detta terrordåd.

Själv mår jag fortfarande lika dåligt som dagen den hände på, jag vet inte om jag orkar kolla på det. Och jag hade inte ens någon närstående som var med om detta fruktansvärda; hur ska då alla dessa barn, föräldrar, vänner och kollegor som faktiskt hade någon de kände som blev mördad, må?

Vi kan undra, tänka och tro på vad som utlöste det. På vad som hände. Hur det kunde hända. 

Vi kan lägga all vår energi på det här. Men vi kommer nog aldrig förstå, på riktigt. 

Precis som för ett år sedan går alla mina tankar åt offren och deras familjer. Må de vila i frid.

En ny skjutning, i en ny stad, med nya offer, ny gärningsman men i samma land: USA.

Man kan inte undgå så tragiska händelser. Hur någon kan ta sitt vapen och skjuta ihjäl samt skada så många människor. För vad?

James Holmes, 24 var en helt "vanlig" kille - men som inte gärna var runt människor, han hejade aldrig tillbaka till sina grannar och var en enstörning. En dag raserade alltihop och igår natt gick han runt och dödade människor. Varför?

Jag tror något i hjärnan sa ifrån, det kom ett 'klick' och han hamnade kanske i en psykos. 

Jag tror vissa människor har möjligheten att begå sånna här brott - men alla, självklart, gör det inte såklart. Jag tror det ligger väldigt mycket bakom det hela, hur man kan göra något så fasansfullt. 

Något som jag tog åt mig av var hur han var inspirerad av Jokern i just Batman (han sköt människorna på premiären av nya Batman). Var det bara en slump att han såg ut som Jokern? För att smälta in med de andra som var utklädda? Eller kan det vara för att han känner igen sig i Jokern? En outsider som ingen är rädd för - men som sedan genom sitt grymma sätt begär den där rädslan hos människor? Jokern är inte rädd för något och bevisar det mer än gärna, han har ingen respekt för det mänskliga livet och leker väldigt gärna med det. 

Var det verkligen bara en slump att den unga mördaren klädde ut sig till Jokern?

Många kan säga "men det är ju bara en film! Det är ju bara en karaktär!" men för sjuka människor funkar det inte så. Om karaktären är tillräckligt bra och inspirerande - då finns det inget på låtsas längre.

Man tror att det ska vara över, sånna här händelser. Men man kan nog tragiskt konstatera att det alltid kommer finnas sjuka människor som gör sjuka saker. Man kommer aldrig veta vad de tänker, varför de gör som de gör. 

Sånna här människor existerar, precis som helt vanliga människor existerar. 

"Some men just want to watch the world burn"* stämmer skrämmande in på sånna här händelser. Vissa människor vill ont och visar det, på ett eller annat sätt.

Jag skänker en tanke till hans offer, de som inte hann undan alla dessa kulor han avlossade. 

Jag hoppas ni funnit er plats och er vila.

* Citat ur Batman: the dark night.

Och så tänkte jag skriva några rader om EM 2012, en liten summering alltså. Eftersom jag har fördomar så tror jag att de flesta som läser min blogg är tjejer och inte bryr sig ett skit om fotboll eller sport överhuvudtaget, så ja.. Ni kan ju läsa eller inte. Jag tänker skriva ändå! (Fan va kaxig jag är).

Jag har älskat varje minut av EM. Helst i början. Två matcher per dag! Vet ni vad det betyder för en som är helt galen i fotboll?! Det var roliga matcher i början och tråkiga i slutet. Det var lite svajigt, ibland var det högklassigt och ibland undrade man om det var ett korpenlag man kollade på, typ.

Jag tror att det blir lite svårt att ta med så stora stjärnor, så stora viljor och framförallt divor i samma lag (framförallt Frankrike). Något jag hatar i sportens värld är divor och sånna som lägger sig och ber om frisparkar hela tiden. Stå upp, skjut bollen, försök att göra mål. Ska det vara så jävla svårt?!

Och Sverige då.. Jag höll på glömma dom när jag tänkte skriva detta. Jag visste att de inte skulle klara sig, de är alldeles för dåliga. Men ett stort plus till Sebastian Larsson, Kim Källström och framförallt Olof Mellberg. Jäklar vilken fighter det är, DÄR har ni någon som kämpar för landslaget. Zlatte gör mål när det inte ens är värt nått längre. Yes, där har ni det. 

Många favorittippade och stora lag åkte ut ganska lätt, vilket är förvånande men samtidigt kul - det är roligt när någon underdog kommer fram och får spela skiten ur ett större lag.

Jag höll på Tyskland hela vägen tills Italien kickade ut dom. Jag fattar inte hur ett sånt bra lag kunde vika sig så lätt. Och därmed förlorade Tyskland sin biljett till finalen. Och jag har alltid haft vääääldigt svårt för Italien, jag gillar inte italiensk fotboll och de gillar att ligga mer än att stå upp. Det spelar ingen roll hur många mål de gör, de går inte hem hos mig.

Men det blev tillslut Spanien och Italien i finalen. 

Jag är en av dom där som inte har tyckt om Spaniens spel i EM. JAAAAAAAAAA de har gjort mål och tagit sig till final och vann även den. Men de har spelat riktigt tråkigt, så sjukt många långa bollar och tråkigt spel. Det har gått långsamt. 

Men finalen var riktigt rolig att se, det var det riktiga Spanien man fick se igen. Och såklart var de värda EM guldet efter hela 4-0. Den enda jag gillar i Italien - Buffon, tyckte jag synd om. Han fick ingen alls backup från sitt lag. 

Och så var helt plötsligt EM över.

Men idag börjar Allsvenskan igen, och AIK spelar borta mot Malmö. Tjiiihooo!

Konstigt #1. Varför spelades inte en bronsmatch?! Vart nånstans ser man att någon kommer etta, tvåa men inte trea?! Sjukt besviken på detta.

Konstigt #2. Hur tusan kan Torres ha 3 barn?? Är inte han typ 16? Trodde inte ens han hade fått hår på snorren :(

Konstigt #3. Hur tusan EM kunde spelas där det spelades? Ta hand om människorna i landet istället för att göra detta. Jäkla skitkorvar.

Ibland sitter det som fast, känslor och tankar och allt sånt som gör en till en människa.

Vissa kan släppa på känslorna och visa hur de känner, arga, ledsna, glada eller besvikna. För vissa är det omöjligt.

Jag ligger någonstans där emellan tror jag. Ibland är det lätt för mig att visa känslor, helst om jag är arg eller ledsen. Men ibland 'sitter det fast'. Om man varit ledsen eller mått lite halvt sådär så kan det fastna och det kommer inte riktigt ut. 

Jag tror att man måste gråta om man är ledsen, skratta om man är glad, skrika om man är arg för annars kan det bli förödande för både kropp och själ om man håller allt inne. Men det är ju lättare sagt än gjort. 

Ibland kan man bygga upp alla känslor till en klump, man behöver en knuff på vägen ibland så känslorna kommer ut. 

En gång, för längesen, sa en vän som inte finns i mitt liv längre att hon brukade slå på en serie. Ibland var den rolig men ibland var det sorgset, så man fick gråta. Hon fick en anledning att släppa på känslorna och hon tog hjälp av något så simpelt som en serie. Jag tänkte då att det var sjukt, varför måste man ta hjälp av det? Varför visar man bara inte att nej, nu är det faktiskt skit?

Nu på senare tid har jag tänkt på det där då och då, och det är ett faktiskt ett bra sätt att få ut sina känslor. Man gråter, skrattar åt något på tven och sedan får man själv ut sina egna känslor. 

Ibland måste man få ut hela skiten. 

Alla mår dåligt då och då, över precis vad som helst. Det finns inte ett för litet problem, eller för stort. Inget är bara en skitsak. Är man ledsen är man. Så är det, så är livet. 

Vissa hamnar i ett oändligt mörker, för dom hoppas jag att de finner hjälp.

Vissa hamnar i perioder och behöver något för att få ut allt och sedan kunna få vara sig själv igen.

Jag är enormt tacksam för det hon en gång sa till mig. Jag har mina serier och filmer, vissa för att det bara är bra, vissa för att skratta, vissa för en tidsfördriv men dom viktigaste - att jag får släppa ut mina känslor, när det är stopp och har fastnat, då hjälper filmer och serier till.

Och jag är evigt tacksam att det finns ett sånt sätt att ta till, när det inte bara är solsken i ens liv.

Jag brukar ofta bli så arg när jag läser debatter kring militärer och deras jobb, som ofta cirkulerar på olika bloggar och i media. 

Att vara soldat innebär inte bara att skydda landet man är i, utan även att kriga för sitt eget och andras liv. Att vara soldat är inte som ett vanligt jobb och kommer aldrig bli det. 

Det skärs ner så oändligt mycket och soldaterna blir drabbade. De ska få betala för saker som egentligen borde få komma gratis, såsom mat och boende.

Alla jobb ska komma med förmåner - varför ska inte en soldat få ta del av det..? 

Jag skriver ofta om soldater, eftersom jag själv lever i det. Jag vet absolut inte allt, men jag vet lite och jag kommer alltid göra min röst hörd när det gäller det. 

Innan man ska börja klaga, så ska man rannsaka sig själv en hel del. Om man själv varit ute och krigat för freden, DÅ kan man tala om vad som är rätt och fel. 

Att en fet jävla gubbe ska sitta på en hög stol och säga att soldater inte är värda pengar eller goda förutsättningar, som inte ens varit utanför Sverige's gränser själv, ska han då få bestämma detta? I mina öron låter det helt fel.

En soldat går in med livet som insats. Kom ihåg det.

"..Förespråkare tycker att soldater och sjömän ska skattebefrias under internationella insatser medan motståndare anser att man inte ska särbehandla militärer. Just det sistnämnda tycks vara det bärande argumentet.

Titta på bilden på de sovande soldaterna och fundera på vilka andra yrkesgrupper i Sverige som har motsvarande arbetsmiljö?

 
De ligger och sover i sitt av arbetsgivaren tillhandahållna boende och äter mat som egentligen är nödmat och som inte anses vara nyttigt i längden. De är i en oförlåtande ökentrakt med en hotbild som är en av de värsta i världen. De är där utsända av Sverige.

Att vara militär är inte som vilket annat yrke som helst. Jag har haft civila arbetsgivare och har därför jämförelseunderlag. Det skiljer sig stundtals väldigt mycket. Att jobba i lagret på Coop är inte i närheten av att ligga på OP i krigszon. Den som tror det misstar sig å det grövsta.

Att vara soldat är att offra en del av sig själv för någon annan och något annat. Att vara soldat innebär att man är beredd att riskera sitt liv för att någon högre upp i hierarkin säger att man ska göra det. Att vara soldat innebär att man ska vara beredd att få skit från förståsigpåare och mediaelit när man gör skitjobbet åt Staten och skattebetalarna. Att vara soldat innebär att man ska vara beredd att göra det värsta tänkbara; att döda andra människor.
Det är dags att sluta låtsas som att soldatyrket är som vilket yrke som helst och ge soldater och sjömän goda förutsättningar, villkor och uppskattning för jobbet. De är värda det!"

Att vara soldat är det finaste man kan vara.  

Text: i kursiv - från bloggen Cynismer.

Foto: Försvarsmakten.