Det är inte Snook, men det är nog så mycket svett och kanske en och annan tår till följd av Daniel Adams-Ray och xylofonens plingande i ”Förlåt för att jag aldrig sa förlåt”.

Den Kenyafödde storstadssnubben har tagit steget från den renodlade, svenska hiphopen för att lotsa sig runt i nya marker. Det nya klär honom väl.

Han har skalat bort kaxigheten och blottat en på popscenen sällan skådad, unik ödmjukhet. En ödmjukhet som tillsammans med de senaste månadernas framgång gör honom väl förtjänt av kvällens pumpande och hängivna Sundsvallspublik.

Precis som på debutalbumet ”Svart, vitt och allt däremellan” så pulserar Daniel Adams-Rays konstnärliga ådra i ett jämt och kraftfullt tempo under kvällen. Det är bara pinnen som saknas när han likt en svettdrypande dirigent får oss att lyda order och ta sina ord i våra munnar. De lugnare mellanpartierna är tilltalande och agerar behagliga startsträckor till skottlossningar som ”Dum av dig” och ”Svart”.

Underbart är kort, ibland alltför kort - efter bara fem låtar tycker bandet att det är nog. Men de hade inte givit oss allt. Att lämna en premiär i Sundsvall utan att bjuda på ”Gubben i lådan” var så klart inte ett, från publiken, accepterat beslut.

Givetvis återuppstår han och givetvis ger han oss det vi vill ha. Han vet hur han ska bemästra det bästa av avslut för att göra ett negativt intryck otänkbart.

”Den andra halvan av Snook” har förvandlads till Daniel Adams-Ray och är allt annat än lagom.