Ja jag lever.

JAAAA, som vanligt tror jag att sjukdomarna jag får aldrig ska gå över och de gör de ju inte. Nästan. Bacillerna älskar att sätta klorna i mig, men det ska väll vara så just för mig. För jag orkar ju ta mig igenom det. Jag har fruktansvärt ont i mitt ansikte, under två dagar har jag bara legat under täcket och gråtit av smärta. Av en jäkla sjukdom, va? 

Tack och lov fick jag ju vara hos mamma, hon har som vanligt tagit hand om mig och försökt pilla i mig mat. Nu är jag hemma hos mig igen, känner mig mycket piggare.

Idag gick jag faktiskt på en rejäl promenad, först till affären sen upp till brorsan där jag hämtade julpynt/pyntade hans lägenhet sen hem igen. Det var jobbigt men härligt. Imorgon natt ska jag jobba, härligt att få leva igen. Jag hatar att vara sjuk!

Råsunda.

Och så var kvällen här, torsdagen. 22/11 - 2012 kommer alltid vara med i historien som den allra sista matchen på Råsunda. Jag vet att jag tjatar om det. Men det är inte bara en arena. Det är MIN arena. Det är VÅRAN arena. Det är våran borg. Där vi AIKare alltid har sett vårat älskade lag spelat, svettats, slagits. Tills igår. 

Nu ska Råsunda rivas och aldrig får vi gå dit igen. 

Det var mycket synd att de inte kunde knäcka nöten Napoli, men det blev så mycket större än så, när jag insåg att jag aldrig kommer få se Råsunda igen. Med en tår i ögat, massor med minnen och känslor jag bär på, så är jag glad att jag har fått uppleva allt.

"Scarification"

Jag brukar inte vara "meeeeeeeeen guuuuuuuue varför gör man såhääär med sin kropp?!" för alla bestämmer ju helt själva. Även fast jag kan undra varför man vill tatuera en älg (OBS! ett exempel!) på sin kropp. Och jag ser ju inte ut som en kyrkoflicka direkt, så vem är jag att döma just tatueringar och piercingar. Men nu.. Det har tydligen blivit 'inne' att skära upp sin hud, nej inte med ett rakblad utan av ett 'proffs' och låta det läka som då sedan blir ärr.

Varföööörrrr. Varför vill man göra så?! Lilla lilla människa.

Dåligt samvete.

Jag är en människa som får dåligt samvete av precis ALLT. Jag skojar inte. Jag kom på mig själv i duschen igår att jag var så arg på mig själv för att jag inte var på sista matchen på Råsunda, jag hade sånt dåligt samvete. Precis som jag skulle ha gjort illa någon. 

Jag får dåligt samvete av att säga 'nej jag kan inte' till jobb, om jag bestämt något med någon (framförallt med mamma) och sedan kanske är för trött för att göra det, om jag blir sjuk, om jag inte kan hitta på något med någon för jag tex måste jobba/är sjuk, om jag inte delar med mig tillräckligt (framförallt med pengar, mina EGNA..). Ja jag får tammefan dåligt samvete när jag kastar mat. Som är rutten. För jag inte hann äta upp det. Eller som när jag börjar kolla på en film, blir trött och måste stänga av den. Vad tusan handlar det om?!

Julpynt.

Igår så plundrade jag mamma på julpynt. Jag tog mycket men fick mycket också. Ojojoj jag vet inte vart det här ska sluta.. Jag blir alltid galen när det är juletider för jag bara sprängs av lycka för att jag får pynta, lyssna på julmusik och äta gott. Snart ska jag sätta igång.. Och jag SKA ha en riktigt julgran också. Annars jäklar.

Bild på lite av det jag fick med mig:

.....

Precis just sådär vill jag skriva till så många på facebook, för att det är så himla många som skriver så himla onödiga, dumma, idiotiska och värdelösa saker. "Grattis, du skrev det mest ovärdaste inlägget idag!"

Stalkers.

Om någon nu skulle ha missat det så går det ett program om stalkers på 3an just nu, tredje avsnittet sändes i onsdags. Och jäklar i mig vilka tokiga människor det finns.. Jag som trodde jag var utsatt när jag hade en tokig människa efter mig.. Men nu inser jag ju att det finns de som har värre människor efter sig. Usch vad hemskt, jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara rädd 24 timmar om dygnet, jämt hela tiden. En tjej har haft en stalker i 10 år. 10 JÄKLA ÅR. Hur orkar man?!

Tänk om sånna här människor skulle få strängare domar på sig och hjälp med sitt beteende. Då kanske många mord och överfall skulle ha undgåtts.

Serier.

Jag blir inte klok på mig själv när det gäller serier. Jag kollar alltid jätte intensivt på serier, 1,2,3 säsonger kan det gå som jag kollar på serien slaviskt och sedan bara POFF slutar jag och ger mig hän åt någon annan serie. Det här är väll inte världens problem, men vi har ju alla saker vi gör som vi funderar på varför vi gör som vi gör. Hur spännande det än är slutar jag kolla. Jag hittar alltid nått nytt. Den enda serien jag verkligen har följt är Sons of anarchy. Och Jersey Shore. Men just den räknas nog inte. Nu ska jag ge Supernatural en chans till, se om jag lyckas plöja igenom säsongerna. Första säsongen var ju faktiskt jätte bra, men ja..