Precis som alla andra människor har även jag rädslor. Jag är nog den nojjigaste människan som går i ett par skor, jag tror ständigt att jag ska bli mördad (helst något taget ur Criminal Minds), jag tror bussen ska krocka, jag tror att jag ska bli skjuten av någon i bilen som åker förbi mig, jag är rädd för hajar, nålar och hår, jag tror jag ska halka och mosa höfterna, jag är rädd att bli sjuk och hamna på sjukhuset, jag är rädd för att mista alla jag håller kär.

And so on..

Nu är jag ju inte sådär hyper kring allt det här, jämt -  men tankarna snurrar ofta, tur att man har sån där hjärna så man faktiskt kan säga åt sig själv att sluta.

Jag har för mycket rädslor, för ofta, fast jag skulle nog kalla det nojjighet blandat med rädsla för typ.. Allt. Men jag är bara en människa.

Men allt som oftast så är jag rätt nöjd och o-rädd, stämningen och hur jag mår spelar nog in väldigt mycket.

Tyvärr så har ju rädslan nog tagit över många människor, helst när det gäller brott och sådant. Det är jätte tråkigt och ska inte behöva vara så, men säg den tjej som inte är rädd att gå själv genom mörkret? Säg den kille som inte blir rädd när han ser ett gäng bakom sig?

Rädslor är oss. Det är vi.

  foto david einar

"Barn börjar med att älska sina föräldrar.

Sedan dömer de dem.

Och ibland, förlåter de dem."

Oscar Wilde