Linkin Park @ Globen, Stockholm 14 Juni 2011  

I flera dagar har en video cirkulerat på Facebook, en video med en liten kille som heter Jonah "What's going on..?" (om jag minns rätt). När något blir populärt bland människor så lägger alla ut det, det är inte svårt att missa.

Jag behövde inte ens kolla på videon för att förstå att den här killen är mobbad, lagt ut en video med sina känslor och fått stor uppmärksamhet. 

Jag är absolut ingen känslokall jävel, mer tvärtom, jag hatar att se människor som mår dåligt och skulle göra allt så dom fick må bra igen. Jag har själv aldrig blivit mobbad, visst har man blivit retad då och då, men inte så att man mår så dåligt att man vill ta livet av sig för att mobbarna är så elaka. 

Jag blir så fundersam över sånna här videos som kommer upp då och då, har man verkligen mod och lägga upp en sån här video, om man är så hemskt utsatt och man mår så dåligt..? 

Jag säger inte att dessa människor som gör sånna här videos ljuger, men min erfarenhet av mobbade människor är att dom är så små som personer, så nedtryckta - att de inte vågar få fram ett pip, inte framför någon och absolut inte inför en kamera. Denna video kommer sedan ses av tusen, kanske miljoner människor, är man så tuff att man vågar det? 

När man inte känner att det finns någon återvändo på det mörka, oavsett vad det är. Är det sista man tänker på att göra en video, där man gråter ut,  berättar det hemska och väntar på en respons. Även fast man så längtar efter denna respons så måste man ju lämna ut sig till en hel ny värld, istället för att vara i den där bubblan man byggt ihop. 

Jag säger inte att denna video som nu blivit så känd är fejk. Men är det inte konstigt att någon dag senare sitter samma pojke, med en kompis, och filmar en ny video där han berättar att allt bara var ett påhitt och att han faktiskt har många kompisar och är omtyckt..? 

Detta kan naturligtvis vara ett självförsvar, men att så drygt sitta där och skita i alla som faktiskt har tagit åt sig av han och historian han berättade är.. Åt helvete. 

Jag tänker på alla som faktiskt är mobbade, som mår så dåligt, kanske kände tröst av att han sa något, och sen sitter med ett hånflin och säger att allt faktiskt var ett skämt. Jag kan tänka mig att det känns.

Den mobbade mobbar andra mobbade. 

Så känner jag när jag såg hur han drygt tuggade sitt tuggumi, hur han hade lite tråkigt en dag och ville att alla skulle tycka synd om honom. Jäkla unge.

Man ska inte hoppas att så unga människor råkar illa ut - men dock så hoppas jag att han kommer få sig en riktig tankeställare över dessa två videos han lyckats skapa.

Det är förjävligt att det finns mobbing och det är fruktansvärt att det finns några barn som bara gör det värre.

Och så hände det igen. Människor får på något konstigt vis tag på mitt nummer och ringer ofta fel till mig. Och alla gånger har människan i andra sidan luren frågat efter en man. 

Inget konstigt i just det, om det inte vore så att dom tror att JAG är mannen. 

Förut idag ringde en kvinna från skyddat nummer, jag svarar alltid med 'Bella' då (när jag vet vem det är så svarar jag finare, jag väser; hallå?!). Jag antar att kärringen hör att jag säger Bella, men hon antar ändå att jag är en Lars. 

Jamentackdå.. 

Jag har alltid fått för mig att min röst inte låter kvinnlig, och den kan ju då inte låta det i luren. 

Man kanske skulle ta och odla fram lite skägg och pungkulor så man kan bli man på heltid..?!

Bella, the Bellman. Kanske inte så konstigt att jag får ett manligt smeknamn av min morbror och kallas 'pojken' av min bror.