Ett av mina favoritminnen är när AIK tog SMguld 2009. Jag var så fruktansvärt glad, jag kommer nog aldrig kunna beskriva lyckan riktigt. Jag var hemma (jag hade hellre varit på plats..) med familjen, efter segern så festade vi till det rejält. 

Jag var så glad och stolt över mitt älskade lag!

AAaaahhhhh!!! Är så fruktansvärt trött, jag jobbade natt till idag och mitt huvud och mina ögon vill döda mig. Jag hatar att vara så här trött, man är som en zombie. 

Dessutom fick jag stressa ihjäl mig idag, på en timme var jag tvungen att äta, damsuga, städa undan och packa min lilla väska. Min käre bror kommer hem över jul, så tycker ju att det ska vara fint när han landar i stan. Men att stressa så mycket är fan inte bra, jag sprang runt som en duracellkanin. 

Efter ett tag kom mamma och Staffan och hämtade mig och nu sitter jag återigen hemma :) Det är skönt att få vara hemma faktiskt, slippa laga mat och ha familjen runt mig.. Lär bli less efter två dagar, haha. 

Ikväll ska jag slappa så sjukt mycket, orkar inte göra nånting alls!

Ha en fin fredag allihopa!

Recension från ST. Motörhead fick 4 plus.

Sakta men säkert fylldes Sporthallen med folk och redan innan förbandet Jorn klivit på scenen stod publiken ivrigt väntande på hårdrocksikonerna. Säkert varannan besökare iförd Motörheadtröja.

Flyglarmet ljuder och sedan släpps bombaren lös. Det existerar bara en riktning för det här bandet och det är rakt fram.

Mickey Dee är ett vilddjur bakom trummorna från första stund och Phil Campbell sätter de inledande riffen som han ska. Ikonen Lemmy Kilmister låter mer än lagom kraxig.

Det är en mäktig syn när han kliver fram och sträcken upp näven i luften innan låten Metropolis och publikresponsen kommer direkt.

Motörhead har gjort sig kända för att alltid leverera sin kompromisslösa röjarhårdrock och att ha en hög lägstanivå. Det stämmer även den här kvällen.

Mikkey Dee visar vilken grym trummis han är och vandringen som inleder The one to sing the blues är mäktig, sedan får han excellera i ett böljande solo.

Men de drömska gitarronanierna med syntbakgrund tidigare under konserten hade jag gärna varit utan trots att Phil Campbell är utsökt på sitt instrument. Som tur var höll han det kort.

One night stand är en av låtarna som sticker ut. Den har ett riktigt bra driv och svängde ordentligt. Orgasmatron var mystiskt mörk och diabolisk och förstärktes av ett grönt sken över scenen.

I klassikern Killed by death kom publiken igång rejält och Lemmys röst sattes på ordentligt prov.

Trycket ökade ju längre konserten gick och fantastiska Iron Fist avslutade det ordinarie setet perfekt.

Whorehouse blues är den låt som avviker mest. Nedstrippat till två akustiska och Lemmy på munspel är den ett skönt avbräck innan den riktiga finalen.

Det fullkomligt exploderar i odödliga Ace of spades och sedan tackar Motörhead för sig med en furiös Overkill.

Och vi tackar Motörhead för en härlig kväll.