Jag har tänkt lääääääääääänge på hur jag ska lyckas inleda detta inlägg. För det är något stort på något sätt. Jag vill få det så bra som möjligt. 

'Torka aldrig tårar utan handskar'. Vad ska man säga? Det finns tusen ord i mitt huvud, hur ska jag få ut det på bästa möjliga sätt?

Ingen kan ju ha undgått denna bok, skriven av Jonas Gardell, och igår så visades den tredje (och sista) delen av serien med samma namn. 

Jag har nog aldrig upplevt de känslor som jag har gjort under dessa tre delar. Aldrig. Någonsin.

"Det är 1980-tal och de allra modigaste bögarna har börjat resa sig för ett liv i frihet. Rasmus flyr trångsyntheten i Koppom och flyttar till Stockholm där han möter kärleken i Benjamin. En tid av lycka tar sin början samtidigt som unga män börjar magra av, tyna bort och dö. Aids har drabbat Stockholm."

Något som slår mig genast, när jag börjar titta på serien är hur jag skäms. Skäms för att jag inte visste att det var såhär, HÄR i Sverige - i mitt land!! Hur homosexuella blev behandlade, hur de blev kränkta och inte vågade vara sig själva. Hur AIDS kom till landet och det blev bögarnas fel. Alltihop.

Jag skäms för jag inte har varit påläst, eller har jag valt att titta bort? Kolla bort för att slippa allt jävla skit som människor har blivit utsatta för och fortfarande blir?

Jag är evigt tacksam för att det finns en människa som Jonas Gardell, som valt att gå ut och berätta för oss som inte riktigt visste, vi som visste men valde att titta bort och framförallt för alla fina unga män som dött av sjukdomen, som tagit livet av sig, de som klarat sig. 
De som har dött ska aldrig någonsin glömmas bort, aldrig.

Genom både boken (det kommer även en del 2 och 3 av böckerna) och serien så har den mest trångsynte fått öppna sina ögon. 

Det här är sanningen; det ska inte suddas ut, göras finare, bli gulligare, få ett lycklig slut - för så var det inte. Det var precis såhär, i just den här staden, i Stockholm, i Sverige.

Serien har fått mig känna känslor som jag aldrig på något sätt känt förut. Jag har gråtit som jag aldrig har gjort.

Jag är en rätt hårdhudad tjej som inte gråter till det jag ser på. Men det här.. 

Allt beror på att det är en sanning, det har hänt, människor har verkligen upplevt det här, medans somliga av oss har suttit på våra feta arslen och ryckt på våra axlar. Allt beror på skådisarnas insats.

Fan, vad bra de är! De gör historien så verklig, precis som den är. På riktig. Det är på riktigt. Det har hänt, dessa människor har ju faktiskt funnits och de gör de levande igen. De ger människorna en upprättelse, en upprättelse de inte fick då.

Jag hoppas att både serien och boken har rört runt i grytan, för det behövs. Tiden var inne att visa detta, precis som Gardell säger. Man ska inte se bort, man måste se det hemska. Vi kan inte göra så mycket åt det just nu, mer än att minnas och hylla.

Jag hoppas människor känner precis som mig när jag har tittat och läst om det här.

Aldrig mer ska detta vara ett ämne vi slår bort; vi ska se det i vitögat hur hemskt och tragiskt det än är.

HÄR kan du titta på alla tre delar av Torka aldrig tårar utan handskar.

“Det var de som älskade mest, de av kärlek besatta, det var dem som frosten tog.”