Rapporterar direkt från sängen!

Jag lever ju iallafall. Man får vara glad för det lilla.

Idag har mamma varit här och diskat och bäddat min säng, eftersom jag har så ont så kan jag ju tusan inte göra nånting. Känner mig handikappad. Och jag hatar när folk måste göra saker åt mig när jag vet att jag i vanliga fall klarar av det.. Tack för att älskade mamma finns. Hon kom även med massa matlådor så jag slipper laga mat. Jag får fruktansvärt ont när jag ska försöka lyfta armarna, kan ni förstå ansträngningen imorse när jag skulle duscha och tvätta håret?! Holy crap. Det kändes som ett träningspass.

Trots att jag är som jag är så ska jag försöka mig på att jobba imorgon, jag blir så jäkla deppig när jag är hemma (själv) och ligger i sängen. Jag ska kämpa mot ondheten, tröttheten och tjäna lite pengar istället. Det är den där jävla moralen i kroppen som säger åt mig att inte skjukskriva mig, jag får så dåligt samvete.

Nu halvsitter jag här i min nybäddade säng, väntar på ett program om August Strindberg ska börja, dricker te och är väldigt trött på ögonen, trots en liten vila förut. Mormor ringde också och ville höra hur jag mådde, tack gode gud eller vem det nu är, att jag har min underbara släkt och familj, utan dom hade jag på riktigt gått under.

Jag vet hur tragisk jag kan låta ibland, men smärta är fan det värsta som finns. Jag som trodde jag hade nog med dåliga leder.

Nåja, man får vara glad att man slapp sjukhuset iallafall.

Avslutar detta inlägg med några bilder på en man som jag snart ska gifta mig med. Hade turen och fick besök av han i drömmarnas värld inatt. Mmmmhmmm.. Hela min tur verkar ju inte som bortblåst.. :)