Ibland undrar jag hur människor orkar. Hur människor med svåra problem i livet orkar att leva och vara så starka. 

Det finns vissa som jag ser upp till när det gäller just det. 

Jag kan ofta tycka synd om mig själv, men sedan blir det som att jag slår mig på händerna och tänker "nej fan, det finns så många som har det mycket jobbigare än mig. Och vissa klagar inte ens".

Dom där som inte klagar.. Dom som uppskattar livet, och verkar kunna se solsken även fast när det är som mörkast ser jag upp till. Såklart så ligger de i sängen och gråter, precis som mig. Såklart de mår jätte dåligt vissa dagar. Men ändå lyckas ta sig upp även fast andra människor inte alls fattar hur de orkar. 

Jag har skrivit mycket om hiv de senaste dagarna (HÄR och HÄR), jag står upp och kommer alltid stå upp för homosexuella, inte bara för att jag har många i min närhet som är det, utan för att de är MÄNNISKOR. Jag har aldrig förstått hatet mot en människa som blir kär och gillar en av samma kön. 

Jonas Gardell har gjort Sverige en stor tjänst; nu pratas det om HIV och AIDS igen. Ett ämne som det har varit så tyst om så länge. Men nu är tiden inne, det kanske var tvunget att det skulle ta så lång tid. Människor kanske kan ta in det bättre nu och kunna prata om det, minnas och gråta. 

För någon dag sedan var min vän Ola med på tv. Han gick då ut med han är HIV positiv, han har levt öppet med det ett tag och haft diagnosen många år. 

Och så kom den där förundran. Hur stort det är. Jag förstår inte hur mannen orkar. Men det är som han själv säger; han vill hjälpa andra.

Och det är sånna här människor som gör livet lite enklare för andra människor i samma sits. 

Det behövs bara en liten röst för att få många andra att reagera och engagera sig. 

Och det är det här som ger ett litet hopp om mänskligheten, det finns så fina, varma och underbara människor runt omkring oss som bara vill få oss att öppna ögonen och inte vara rädda. 

Och dessa människor ska vi vara glada över att de finns.

Intervju med Ola Lindström och Robert Bylund, RFSL i Sundsvall.

Här kan du kika in hemsidan där klippet finns också.

Idag avbröts min sömn gång på gång, var det inte samtal från jäkla skit försäljare så var det sms. Var det inte solen så var det grannhelvetet som trummade. 

Börjar fundera på om jag inte bor här av min egen fria vilja. Kan jag ha RÅKAT hamna på ett gruppboende..?! Nej, nu ska vi inte vara sånna. Men att sitta och trumma i samma takt i över en timme och samma takt när jag sedan kommer hem igen gör en smått irriterad. Helst när man inte fått sova. Jag ska fan ta dina jäkla trumpinnar å mosa dom, va skaru göra dårå?

Jag tog mig samman vid 13-tiden, fixade mig lite fort och åkte sedan ner på stan för att inhandla en jacka och förhoppningsvis skor. Och jag hittade båda!! Wohoooo! Fick även hem lite annat skit, som jag säkert behöver..

Skorna var grymt sköna, det var längesen jag fick känna värmen från ett par skor. Jag köper alltid kalla skor. Dock så är de nog inte så bra när det blir halt.. Jag vet inte om jag har lust med att svälja min stolthet och köpa broddar heller. Jag är ju tamefan rocker. 

Jag var väldigt effektiv, jag gillar inte att springa runt på stan längre så blev väldigt glad att jag hittade allt jag sökte så fort.

Nu ligger jag i sängen med Nicke Borg (jo det är sant) i en väldigt kall lägenhet. Ska brassa igång element och tända lite ljus så det blir varmt. 

Ikväll blir det väldigt lugnt, ska käka mammas goda soppa, förhoppningsvis hinner det nya avsnittet av SOA komma ut innan jag stänger dom små blå ikväll. Att vara hemma i mjukiskläder och bara vara kanske är det bästa som finns.

Jag och Nicke.