Fick precis veta att mamma beställt teaterbiljetter, tills när vi ska åka ner till Stockholm om några dagar. Gu, så trevligt!! 

Strindberg, mah darling!

Jag har fått nya grannar. Grannar med barn. Det måste vara mitt öde att få ha små skrikande barn som grannar. Jag gillar barn, på avstånd. Att jobba med dom. Men att ha dom som grannar.. FAN vad de låter och lever om! Jag klarar inte detta. Att det dessutom är mer än ett barn gör ju hela saken mycket bättre..

Idag valde man dessutom att spela Gangnam Style VÄLDIGT VÄLDIGT högt. Med dansade barn och ett stycke pappa. Det verkar som den låten går hem hos barn. Och väldigt onyktra människor. Att lyssna på den när man är nykter därimot - är ett litet helvete. Om dom slår på den en gång till sådär högt så ska barnen få höra vad riktig musik är, jag har ju köpt en ny bas och högtalar för bövölen :)

Och på tal om grannar.. Kära älskade äckliga grannar.. Det är nån sorts hund här, from hell, såklart, som skäller HELA tiden. Det verkar också förfölja mig. Skällande hundar. Drömde för ett tag sedan att jag sköt massa hundar här som skäller. Undra vad det betyder..

Nu sitter jag här under mina filtar, det är så jädrans kallt. Har druckit té och precis pratat med brorsan, han kommer hem till veckan och då ska vi göra syskongrejer. "Vad nu tusan syskon gör? Vet du det?"

Det gick förövrigt bra att jobba men hade ganska jobbig smärta i nacken. Efter jobbet gick jag en promenad, det var ett tag sen nu. Det var skönt med frisk luft men med gympadojjer och snö under skorna gör det lite svårt - jag är lite rädd att ramla nu faktiskt. Sicken tur att man varken har vinterskor eller tjockjacka.. Välförberedd, jajjemen..

Nu ska jag käka lite pannkaka, tjoflöjt!

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

Karin Boye

Efter lite muskelsalva på nacken kan jag nu stolt säga att jag tagit bort löshåret alldeles själv - igen!! Blir nästan stolt att jag klarar av sånt där, det tar då på nerverna. Jag fattar inte hur jag lyckades egentligen då jag mår piss, skit och allmänt äckligt idag (lyckades inte ta mig på jobbet, när jag skulle gå så valde jag att kaskadkräkas istället, hjärnskakning någon?!), men jag vet inte om det var för att jag gav mig fan på det -löshår är så äckligt när det riktiga håret börjar växa- eller om håret var snällt med mig.. Jag brukar tänka så: som nu, när jag inte mår så bra, så kanske håret var snällt och valde att göra det lätt för mig. 

Det är bra att tänka så. Allt går så mycket lättare.

Eftersom håret nu är borta kan jag ju stoltsera med världens bästa hår; det tål allt och det växer som (o)gräs. Vad skall jag göra nästa gång?! Den som lever får se.

Jag hoppas inte det här kysser mig i rumpan och jag får jätte ont. Då skulle jag ju bli väldigt arg. 

Nu ska jag äta mamma's matlåda och glo på SOA. Imorgon kommer hon med världens godaste soppa och julmust till mig, tack kära älskade mor för att du finns. 

Jag kanske ska tänka ännu positivare tankar nu, då jag ska försöka ge mig på jobb igen i helgen. "Snälla rara kropp, var god".

Ikväll har AIK två matcher, för övrigt. "Snälla gode AIK gud, du vet vad du ska göra."

Styrde upp lite Edward Sissorhands feeling på håret tydligen.

FYFAN vad bra han är, jag blir mer och mer imponerad av den här mannen. 

Och jag är så jäkla djävulskt glad att jag fått se han live!!

Rapporterar direkt från sängen!

Jag lever ju iallafall. Man får vara glad för det lilla.

Idag har mamma varit här och diskat och bäddat min säng, eftersom jag har så ont så kan jag ju tusan inte göra nånting. Känner mig handikappad. Och jag hatar när folk måste göra saker åt mig när jag vet att jag i vanliga fall klarar av det.. Tack för att älskade mamma finns. Hon kom även med massa matlådor så jag slipper laga mat. Jag får fruktansvärt ont när jag ska försöka lyfta armarna, kan ni förstå ansträngningen imorse när jag skulle duscha och tvätta håret?! Holy crap. Det kändes som ett träningspass.

Trots att jag är som jag är så ska jag försöka mig på att jobba imorgon, jag blir så jäkla deppig när jag är hemma (själv) och ligger i sängen. Jag ska kämpa mot ondheten, tröttheten och tjäna lite pengar istället. Det är den där jävla moralen i kroppen som säger åt mig att inte skjukskriva mig, jag får så dåligt samvete.

Nu halvsitter jag här i min nybäddade säng, väntar på ett program om August Strindberg ska börja, dricker te och är väldigt trött på ögonen, trots en liten vila förut. Mormor ringde också och ville höra hur jag mådde, tack gode gud eller vem det nu är, att jag har min underbara släkt och familj, utan dom hade jag på riktigt gått under.

Jag vet hur tragisk jag kan låta ibland, men smärta är fan det värsta som finns. Jag som trodde jag hade nog med dåliga leder.

Nåja, man får vara glad att man slapp sjukhuset iallafall.

Avslutar detta inlägg med några bilder på en man som jag snart ska gifta mig med. Hade turen och fick besök av han i drömmarnas värld inatt. Mmmmhmmm.. Hela min tur verkar ju inte som bortblåst.. :)