Jag är en genuint glad människa, jag försöker alltid vara positiv även fast det kommer mörka moln, jag lägger inte energi på att vissa människor är dumma i huvudet och jag försöker alltid smitta av gladheten på någon annan. Jag springer runt och dansar och sjunger, säger konstiga (dock roliga!!) saker hela tiden. Jag snackar ett språk som skulle få vem som helst som inte kände mig höja på ögonbrynet och sucka sådär irriterat. Jag ger alla jag känner en stooor kram för jag vet att det uppskattas och att jag själv vill ha en såndär härlig kram. Jag är en glad människa.

Men det här håller på att bryta ner mig, sakta men säkert.

Som alla mina nära och kära vet har jag ju haft problem med mina leder ett tag nu, något jag även skriver om i bloggen. Jag har även haft problem med mina höfter över två år iallafall, jag har inte sån stor koll på tiden men det är mycket längre än med lederna. Hela helgen har jag haft ont i min kropp, men jag vill ju inte tynga ner varken mamma eller den här bloggen jag har byggt upp genom att bara klaga. Men nån gång blir det stopp och jag bara måste få skriva av mig.

Ikväll har jag legat och kollat på film i soffan, vid en tidpunkt så reste jag mig upp för att gå in till rummet där mamma satt. Helt plötsligt så går ena min höft ur led, men lika fort som det händer åker den på plats igen. Det händer inte bara en gång, utan efter cirka 10 minuter så går den ur led igen. Det gör så fruktansvärt ont och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte att mina fysiska problem ska tynga ner mig, men det är klart att det gör det endå. Om man har jätte ont någonstans så påverkas humöret, det vet ju vem som helst.

Jag är så rädd, så ledsen och jag vet helt ärligt inte hur min kropp ska orka, helst inte mina höfter. Jag kan gå på vårdcentralen och söka hjälp, kanske få en remiss, men då måste jag vänta ett tag oxå.. Det är nog värt det antar jag.

Min mamma skrämde upp mig riktigt rejält och berättade att hon var rädd att jag fått samma problem som hon har i sitt knä, det gick ur led hela tiden och tillslut fick hon operera sig två gånger för att hon utvecklade Artros. Läkarna jag träffat angående mina ledproblem i fötter och händer säger att jag måste utveckla Artros innan jag får hjälp.. Visst är det sjukt? Ska jag behöva utveckla det även i mina höfter?

Jag känner hur tårarna rinner och jag vill inte alls vara här just nu.

Jag har så fruktansvärt ont.

Ja just det, det är ju farsdag idag oxå. Dagen då man ska hylla och älska han som gett liv till en. Ja, jag hyllar och ger kärlek till den närmsta som jag har som pappa, nämligen Uffe Dominque.

Tack för att du finns, jag älskar dig.

Bild tagen av Jasshole.

Idag körde jag all in på svartheten, endast mina naglar som är prydda i skrikandeorange fick liva upp det hela.

Jag är kär i den där enkla mys tröjan från Gina Tricot, alla borde ha en sån i sin klädhög

Jahaja, nu var det söndag. När det är söndag i Sundsvall är allt dött, man kan tro att alla ligger bakis eller bara inte orkar gå ut. Jag har faktiskt hunnit med stan en snabbis idag med madre. Jag hittade lite fina saker, så jag är nöjd. Då glömmer jag för en stund hur jäkla ont jag har i min kropp idag; mina höfter, fötter, fingrar och rygg jäklas med mig. Men när man inte får nån hjälp så kan jag ju inte göra så mycket, eller hur?

Jag har precis kommit hem nu, jag funderar på att göra något åt röran på rummet. Jag tror nästan att det bor en liten tomte här som stökar ner, för det är inte jag!

Senare på dagen så ska jag nog kolla om Djurgården orkar hålla sig kvar i allsvenskan, dom måste göra minst två mål mot Assyriska för att få stanna. Och då får inte dom gör något mål, hajjar ni? Vem vill egentligen ha Assyriska i allsvenskan? Det kommer bli tråkigt om två av sthlm's lagen åker ut faktiskt, då får AIK möta Brommapojkarna i derbyt. Det är inte så upphetsande.

Idag så insåg jag att jag pratat engelska med folk hela två gånger den här veckan, mina skillz inom engelskan måste ju förbättras. Jag blandar inte lika mycket svenska ord iallafall, haha. I fredags så pratade jag ju engelska med italienerna som var på genomresa genom europa, och så insåg jag att när dom berättade något så sa jag: jasså? till allt, men endå förstod dom.. Hmm.. Lurades dom? Och dessutom glömde jag fråga om dom hade speedos på sig!

Nej, nu är det nog dax att börja röra på fläsket och försöka reda ut förstörelsen på mitt rum.

Mitt handlande idag:

PUSS!