Det värsta med att ha ont i örat är att jag inte kan lyssna på musik.

Igår fick jag besök på kvällskvisten. Trots mina hemska sjukdomar så vågade han sig hit.

Och jag fick inte bara besök, jag fick dessutom rosor, ett gosedjur och hyrfilmer. Shit alltså. Det var längesen någon var såhär gullig mot mig.

Jag går runt med ett fånigt flin mest hela tiden.

Trots dessa söta saker så är jag inte bättre i sjukdomarna. Det gör ONT på riktigt i örat. Fick dessutom veta att jag fick den lägre dosen av medicin, jag måste ha skitstarka för att det överhuvudtaget ska försvinna.

JAja, hålla tummarna kan man väll göra ändå.

Nu ska jag lägga mig i sängen och kolla på film, inte många timmars sömn inatt.

Jag har inte sovit ett dugg inatt, inte en blund. Nada. Jag fick en grym öroninflammation igårkväll som tillslut gjorde att det blev hål i trumhinnan. Inte sådär jätte skönt.

Ringde till VC imorse, ingen som svarar. Sket i allt och åkte dit ändå, fick tid på en gång vilket var en himla tur. Där konstaterade läkarn att jag hade just inflammation i öronen och hål, så jag inbillade mig inte. DESSUTOM hade jag halsfluss. Jag som försökt tänkt bort detta mående enda sen jag satte mitt arsle på bussen på väg till Sthlm för några veckor sedan.

Att jag har jobbat i en vecka i sträck, olika pass, lär ju inte ha gjort saken bättre.

Fyfan vad ont jag har. Inflammationen i öronen har gjort så att vänster sida av käken har svullit upp och jag kan knappt öppna käften. Alltid ska man vara värst.

Nu hoppas jag att medicinen funkar på min kropp och att det här är över illa kvickt.

Nu ska jag försöka sova.

Over and out.

Dom som gjorde så jag kom. Båda två designade mig och gav mig olika kunskaper, utséende, hur jag agerar i olika situationer. För så lika tror jag att man är sina föräldrar, och då spelar det ingen roll hur nära man är dom.

Jag har alltid haft min mamma, i ur och skur. Jag har sagt ofta, och jag säger det igen; om jag inte haft henne hade jag gått under. Jag vet inte om jag hade levt.

Hon har gjort allt och lite till för mig, jag är henne evigt tacksam.

Hon har format mig till den jag är idag, hon har lärt mig att hata är inte det rätta, alla är vi olika, hon har lärt mig att tänka till och inte lalla runt. Men även hur man rockar bäst på en konsert och lyssnar på rätt musik.

Jag vet inte hur jag ska beskriva denna kvinna. Men det blir lite så. Vi är vänner, mor och dotter. Och har ett band som aldrig kommer brytas.

Tack mamma Carin.

Min far då? Han har varit frånvarande nästan hela mitt liv. Min grekfarsa. Han med stora näsan. Han med mycket hår. Han som röjer på scenen. Han som jag så gärna ville ha i mitt liv så jag nästan sprack. Jag hatade, å vad jag hatade han.

Han har sårat och svikit. Han har lyckats med allt.

Med någonstans så vände det, bara för något år sedan. Nu träffas vi, vi umgås, vi pratar, vi har kul. Vi tar det sakta men säkert. Men visst har jag fått tillbaka min pappa?

Han har fortfarande en greknäsa, mycket hår. Och så mycket mer. Han bryr sig, vad jag gör och hur jag mår. Och jag känner hur äkta det är.

Tack för att du hittade tillbaka. Min pappa Micke.

När ungdomen tar slut och när man vet att man är vuxen..?

När man vaknar (av sig själv) innan klockan 11 på dagen.

Jävlar, än sitter ungdomen i! Det är inte normalt att vakna innan.

Idag inhandlades de första julklapparna, sedan kom Snuffisen hit och vi åkte iväg till morsan och Staffan. Där snodde jag med mig mat, hämtade kläder och så hämtade jag medicin, jag mår absolut inge bra, men förhoppningsvis försvinner det nu.

Sedan brände vi iväg för lite storhandling, jäklar vad dyrt det är. Men nu behöver jag förhoppningsvis inte handla mat på ett tag. Jag var bara tvungen att gå in på systemet då det låg vägg i vägg, ska prova Bacardi Mojito till helgen tänkte jag.. Mmm..!

Nu är jag hemma, har big boy mat i min mage och funderar på att jag kanske måste packa upp allt jag köpt.

Livet är hårt mot dom hårda.

Imorgon ska jag jobba, 8-21 sedan måste jag städa lite när jag kommer hem, det ser rent ut sagt för jävligt ut. Och det är dessutom disk ÖVERALLT. Den där latheten följde visst med när jag flyttade till Södermalm..

Hur vet man när den första, riktiga, kärleken slår till?

Jag visste när jag träffade HAN, under mitt första gymnasieår.

Det kändes som att förra gången jag kallade mig själv kär var det en ren bluff - nu var jag riktigt kär.

Detta är ingen rosskimrande historia, och man ska inte låtsas som att det inte var det heller. Det kan sticka i andras ögon, men det är min blogg. Det här är min berättelse.

Detta är ett avslutat kapitel i mitt liv sen länge, klart man tänker på det, det är normalt. Men det kunde nog inte sluta på ett annat sätt än hur det just slutade. Tyvärr, eftersom jag fick lida nästan mer efter att vi gjort slut.

Jag skulle kunna beskriva honom som väldigt charmerande - han kunde charma alla (utom min mamma, trots uppvaktning av alla dess slag, klyftig kvinna det där).

Han var ett problembarn och det fanns knappt ljus i hans liv.

"Dagen då du gör slut - tar jag livet av mig" fick jag höra gång på gång. Han var oerhört manipulerande och fick allt han ville av mig, fysiskt eller pengar. Jag gav han det.

Jag anklagar mig som faktiskt tog den här skiten. Men ack så stark jag blivit av det.

Trots alla bråk, hot sms/samtal, knackningar på min dörr, svartsjukan osvosv har jag även han att tacka. Detta har lärt mig så mycket, mer än andra som inte varit i samma sits.

Nu blev allt dåligt, jag vet.

Klart han är en bra människa innerst inne. Klart jag kommer ihåg allt det där fina vi delade - men det negativa tar över, jag kommer ihåg hur jäkla dum han var mot mig.

Vi har nu, äntligen, ingen kontakt.

Jag vet inte vad han pysslar med, men hoppas hans nästa tjej får den kärlek och respekt man så behöver.

Ta ingen skit.